Vem har rätt att bestämma över livets slut?

Jag tror att en människa generellt inte vill ta sitt liv om hen är åtminstone hyfsat frisk och utan allvarliga krämpor. Men hur ställer man sig till att ta sitt liv när man är utsatt för ett svårt lidande som ofta varit långvarigt, kanske till följd av en obotlig sjukdom och därmed utan hopp om bättring?

Det är en situation som de flesta av oss har förmånen att slippa uppleva och då kan jag tänka att det inte finns underlag för att ha en välgrundad åsikt i frågan. Undantag är sannolikt personer som har egen erfarenhet av svår sjukdom, eller som närstående till en svårt sjuk och lidande person. Människor i den belägenheten ägnar förmodligen dessa frågor fler tankar och diskussioner än en frisk människa mitt i livet.

LÄS MER:Gav sin fru dödlig injektion – dömdes för dråp

I debatten nämns ofta Oregonmodellen, en modell som föreskriver att för att komma ifråga för dödshjälp krävs att man har en dödlig sjukdom med en förväntat fortsatt livslängd på högst sex månader. Patienten får ett dödligt läkemedel utskrivet och kan då själv välja när hen tycker stunden är inne.

Oregonmodellen inte utan problem

Detta är en modell som vid en första anblick kan synas tilltalande – åtminstone för den som är för dödshjälp eftersom regelverket förefaller enkelt och lättbegripligt och därigenom är enkelt att administrera samtidigt som det ger den sjuke en stor frihet att själv avgöra tidpunkten.

Problemet med denna modell är, som jag ser det, att patienter som inte har en sjukdom som är direkt dödlig men ger ett svårt och långvarigt lidande exkluderas från möjligheten eller rätten att förkorta sitt svåra lidande.

Det är även problematiskt att en person som inte är fysiskt kapabel att själv ta läkemedlet exkluderas från möjligheten att avsluta sitt lidande

Det är även problematiskt att en person som inte är fysiskt kapabel att själv ta läkemedlet exkluderas från möjligheten att avsluta sitt lidande.

En annan modell som ofta omnämns är Beneluxmodellen där man fokuserar mer på den sjukes lidande och det dödande läkemedlet distribueras (injiceras) av en läkare.

Personligen ser jag det som positivt att man med den modellen i första hand tar hänsyn till lidande som ett grundläggande krav för att kunna få dödshjälp. Dock anser jag att modellen liksom med Oregonmodellen har brister. Bland annat innebär modellen att patienten inte har tillgång till det dödande läkemedlet och därigenom inte i samma utsträckning som med Oregonmodellen har möjlighet att välja tidpunkten då hen vill avsluta sitt liv.

Oetiskt att förvägra dödshjälp

För mig personligen skulle det kännas ovärdigt att behöva boka tid för min egen avlivning.

Dessutom är det för många svårt sjuka människor en stark stressfaktor att inte känna att man har möjlighet att avsluta sitt liv i förtid för att slippa ett lidande som man många gånger förväntar sig eller i vissa fall vet kommer att bli mycket värre. Att inte ha en utväg ur lidandet skapar en oro som definitivt inte höjer livskvaliteten i livets slutskede.

Att inte ha en utväg ur lidandet skapar en oro som definitivt inte höjer livskvaliteten i livets slutskede

Ibland upplever jag att vissa debattörer i debatten om dödshjälp tycks vilja flytta fokus till att vi måste stärka den palliativa vården och göra den jämlik i hela landet. Jag ser ingen motsättning i att ha en god och jämlik palliativ vård och att erbjuda lidande människor att avsluta sitt liv i förtid – snarare torde en god palliativ vård skapa förutsättningar för en högre livskvalitet under en längre del av den sista tiden i livet.

Dödshjälp, aktiv eller passiv, måste ändå alltid vara den absolut sista insatsen vi har att ge i omhändertagande och vård av våra medmänniskor när allt annat är otillräckligt. Min absoluta uppfattning är att det är oetiskt att förvägra svårt lidande människor den ynnesten.

Richard Lundgren, änkling efter sin svårt ME-sjuka hustru och förespråkare för dödshjälp