I krönika med rubriken ”När orden inte betyder samma sak för alla” står det så här: ”En av de många språkklyftorna i dag visar sig i att vi är så oense om ordens betydelse. Väldigt få kollar längre i Svenska Akademiens ordlista över det svenska språket. Samhällsdebatten är full av begrepp som betyder helt skilda saker för olika individer och grupper: populism, integration, mångfald, utanförskap …”
Det är ingen tvekan om att människor menar olika saker med de här orden. Frågan är vad vi kan göra åt det. Att kolla i Svenska Akademiens ordlista hjälper definitivt inte. Där anges stavning och böjning, inte betydelse. Det är bättre att gå till en ordbok; där beskrivs betydelsen. Frågan är om det hjälper.
Vi känner alla till betydelsen hos ord som korkskruv, strykjärn och glödlampa, och vi är överens om vilka grejer som avses.
Vi känner också till betydelsen hos ord som trevlig, mallig och generös. Ändå är vi ofta oense om vem som är trevlig, mallig eller generös. Vi tolkar beteenden på olika sätt och drar olika slutsatser.
Ordet populism fungerar mer som trevlig än som korkskruv. I Svensk ordbok (2009) definieras populism på följande sätt: ”politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten”.
Även om vi accepterar den betydelsebeskrivningen, kan vi vara oense om ett visst yttrande var populistiskt eller inte.
Det handlar om en grundläggande distinktion i semantiken. Orden har såväl innehåll som omfång, såväl betydelse som referens. Dels finns det en betydelse vi tillägnat oss, dels finns det någon del av verkligheten som pekas ut av orden.
Betydelsen hos ordet korkskruv är precis. Den ringar in grejerna på ett bra sätt. Det är knivigare med ord som trevlig och populism.
De ord vi möter i politiska sammanhang är ofta abstrakta och vaga. Det är, skulle man kunna säga, en kamp eller förhandling om betydelsen. Begreppet utanförskap används flitigt. Ordboken anger betydelsen som ”det att stå utanför viss gemenskap”. Det är inte ordbokens uppgift att säga vilka som befinner sig i utanförskap.
I debatter hör vi uttryck som arbetslinjen, bidragslinjen, solidaritet, den svenska modellen och så vidare. Det krävs att vi försöker förstå vad som avses och ställa de kritiska frågorna.
Tänk om det vore så enkelt att det räckte att kika i ordboken. Eller, vänta nu! Det vore rätt förfärligt om ordboken angav ordens (enda) korrekta användning. Vem skulle skriva den ordboken, och vilken diktator skulle stadfästa den?
Nej, låt oss kivas om ordens tolkning och användning. Det är demokrati.
Lars-Gunnar Andersson
Professor i moderns svenska vid Göteborgs universitet
Mejla din språkfråga till lars-gunnar.andersson@svenska.gu.se