Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Zinat Pirzadeh, komiker & författare. Bild: Peter Ortvik och Filipe Dana / AP

Vem är lagen till för?

Hur hittar vi tillbaka till det goda, solidariska Sverige som jag först lärde känna? Många barn väntar på att bli sedda. Även de svenska IS-terroristernas barn, skriver Zinat Pirzadeh.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag är kallad till tingsrätten som vittne. Åtalad är en förtvivlad mor som sökte stöd på sociala medier. Hon och jag hade träffats några gånger via jobbet.

Hennes lille son utsattes enligt henne av sin egen far för övergrepp och misshandel. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till då myndigheterna ignorerade hennes oro och anmälningar.

I och med mitt engagemang för mina medsystrar och för barn, försökte jag stödja henne. Under tre års tid textade hon mig eller ringde i tårar.

Över telefonen redovisade hon tydligt sonens skador med ord och bilder, och pojken själv vädjade till mig att rädda honom.

Jag såg själv sorgen i hans ögon och blåmärkena på hans kropp. Det var ett barn utan livslust.

Jag trodde på deras rädslor, smärta och desperation även om jag inte kunde veta alla fakta. Jag har aldrig träffat pappan i fråga. Men när jag en gång träffade pojken, såg jag själv sorgen i hans ögon och blåmärkena på hans kropp. Det var ett barn utan livslust.

Vi var många som kände maktlöshet och slutligen beslutade mamman sig för att fly med sitt barn. Att inte stå ut med en enda misshandel och övergrepp till. Att hålla sig borta tills en bra advokat förde deras talan. Pro bono eftersom hennes ekonomi hade kraschat totalt som en oundviklig följd av vad som skedde.

Hon hade förlorat process efter process eftersom hon uppfattades som hysterisk av juristerna.

Den "hysteriska kvinnan" är en arketyp som av allt att döma lever i all välmåga i juridikens dammiga korridorer och inom sjukvården.

I dag är mamman frihetsberövad för att hon inte följde korrekt procedur och avvaktade utredning och domstolsbeslut innan hon förde bort sitt barn. Och för förtal av pappan eftersom hon ventilerade sin oro på sociala medier.

Och barnet självt? Var är han? Jag vet inte. Kanske hos sin far som i några nyligen uppmärksammade fall.

När jag för lite mer än en vecka sen skrev att barnen till svenska IS-terrorister måste räddas, möttes jag av reaktioner från folk som sade allt från att man skulle skära halsen av barnen till politiker som hävdade att barnen är föräldrarnas eget ansvar för så är reglerna.

Är Sverige fantastiskt? Jo, det Sverige som till slut räddade mig och min lille son från våld och ett tvångsäktenskap i Iran i början av 1990-talet.

Men när jag för lite mer än en vecka sen skrev att barnen till svenska IS-terrorister måste räddas, möttes jag av reaktioner från folk som sade allt från att man skulle skära halsen av barnen till politiker som hävdade att barnen är föräldrarnas eget ansvar för så är reglerna.

Alltså att de föräldrar som tagit barnen till en mordkult i en krigszon har ansvaret för barnen. Och att eftersom Sverige inte agerade när barnen fördes ut, så kan inte Sverige agera nu heller.

Vi har gått rejält vilse och tappat barnperspektivet på vägen. Hur hittar vi tillbaka till det goda, solidariska Sverige som jag först lärde känna?

Vi har gått rejält vilse och tappat barnperspektivet på vägen. Hur hittar vi tillbaka till det goda, solidariska Sverige som jag först lärde känna?

Jag ser ingen insikt, kraft och vilja åtminstone på högre politisk nivå.

Och i kommentarsfälten säger män med svenska namn och kvinnor med utländska att vissa barn bör dö på grund av vilka deras föräldrar var.

Eller att regler är regler är regler och de är till för att följas.

"Till för att följas"?! Nej de är till för att skydda samhällets svagaste — mot förövare. Och när de inte fungerar ska de naturligtvis kompletteras och skrivas om, skyndsamt.

Vi måste vakna, agera och engagera oss. Var är ni alla goda krafter i detta land? Ni behövs. Många barn väntar på att bli sedda. Låt dem inte vänta förgäves som Yara, Bobby och Jasmine fick göra.

Zinat Pirzadeh

komiker & författare