Vi tror att Ivo:s uppdrag om granskning ur ett ”patientperspektiv” faktiskt motverkar den viktiga dialogen med sjukvården. Ivo tror sig kanske riskera sin opartiskhet om man också har synpunkter på hur sjukvård bedrivs – vad kan vara mer fel? skriver Johan Pontén och Else Ribbe.
Vi tror att Ivo:s uppdrag om granskning ur ett ”patientperspektiv” faktiskt motverkar den viktiga dialogen med sjukvården. Ivo tror sig kanske riskera sin opartiskhet om man också har synpunkter på hur sjukvård bedrivs – vad kan vara mer fel? skriver Johan Pontén och Else Ribbe.

Varför upprepas vårdskador trots utredning av Ivo?

Drygt åtta procent av patienterna i Sverige drabbas av vårdskador. Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) är den myndighet, som hanterar tillsyn av vården. Trots intensivt arbete inom såväl vården själv, som inom Ivo, fortsätter patienter att skadas och likartade vårdskador upprepas, skriver Johan Pontén, anestesiolog, professor emeritus, Sahlgrenska Akademin och Else Ribbe, kirurg, docent, tidigare chefläkare, Region Skåne.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Anmälan av felgrepp i vården sker där skadan uppstått. Om anmälan klingar ohörd kan inspektionen för vård och omsorg (Ivo) ta upp ärendet. Ivo:s inspektörer, i regel sjuksköterskor eller jurister, bollar sin utredning mot en beslutsfattare (mera erfaren inspektör) och vid behov mot en läkare. Ivo-beslut kan inte överklagas.

Sjukvården är skyldig att bedriva ett aktivt patientsäkerhetsarbete. Ytterst är verksamhetschefer och chefläkare ansvariga. Sjukvården har de senaste decennierna lagt mycket tid och kraft på patientsäkerhet.

Trots ovanstående upprepas misstagen, och samma vårdskador återkommer. Vi hävdar att staten behöver se över Ivo:s mål och att Ivo behöver se över sitt arbetssätt.

ANNONS

Enligt Ivo finns myndigheten till för vårdtagarna och har som uppdrag att ha ett patientperspektiv. Detta är utgångspunkten för Ivo:s tillsynspolicy. Ansvaret för patientsäkerheten ligger hos vårdgivarna.

Statens avsvar för utvecklingen

Efter flera år som sakkunniga på Ivo har det blivit ofrånkomligt för oss att reflektera över statens ansvar för utvecklingen av patientsäkerheten. Undfallenheten från Ivo att inte ta tag i återkommande vårdskador hotar dess förtroende. Vi har upprepat kunnat observera orsakssamband, som vården skulle ha glädje av att undersöka, men som Ivo vill undvika att ta med i sina beslut eftersom de ligger utanför Ivo:s tillsynspolicy.

Vi menar att:

  1. Det saknas systematiserad återkoppling och uppföljning av ärenden, som föranlett kritik eller påpekanden från Ivo. Därmed försvinner möjligheten att utifrån initiera kunskapsbildning.
  2. Verksamhetschefer i den slutna sjukvården har ofta en oklar uppfattning om vad Ivo står för. Vanligen önskar verksamheterna få synpunkter från en extern betraktare. Detta saknas.
  3. Ivo:s utlåtanden är ofta svårbegripliga för den icke insatte. Detta är en konsekvens av Ivo:s policy, vilken präglas av försiktighet såväl rörande att kritisera enskilda individer som att föra upp kritiken på systemnivå. Därutöver vill man ha enhetlighet i utlåtandena, förmodligen av juridiska skäl. Eftersom utlåtandena är svårtolkade blir de inte stöd för verksamhetschefen, som ska genomföra förändringen. Det blir då lätt att Ivo-utlåtandet hamnar i en pärm. Det leder inte till lärande.
  4. Ivo:s eget diariesystem är så dåligt att den som en gång har fått kritik kan känna sig ganska trygg i att bli bortglömd i det ögonblick den inspektör som handlade ärendet har slutat på Ivo.
  5. Ivo:s analys av misstag och felgrepp i vården liknar att leta efter nyckeln under gatlyktan. Mellan lyktorna letar man inte alls och man kommer inte till slutsatsen att öka antalet gatlyktor. Härmed menas bland annat att analyserna är grunda eller saknas. I de fall där vi, som sakkunniga, kommer med förslag till utvidgad eller fördjupad analys får vi ofta finna oss i att dessa lämnas utan åtgärd. Ibland blir vi inte ens meddelade om detta. Orsakerna till detta är multifaktoriella. En icke oväsentlig del är bristande medicinsk kompetens och otillräcklig klinisk erfarenhet. Detta är problematiskt. Har inspektören aldrig gått jour så blir det svårt att bedöma jourhavandes överväganden och eventuella tillkortakommanden. Risken är att bedömningen uteblir.
  6. Vi upplever att Ivo:s utvecklingsarbete till stor del handlar om att effektivisera och utveckla den egna byråkratin – inte att på tillfredsställande sätt påverka patientsäkerheten.

Kan inte se sin omvärld

Våra observationer och interna diskussioner fick stöd av anestesiläkaren Jonas Wrigstads avhandling The inside of a paradigm vars omslag pryds av en guldfisk i en glasskål. Metaforen med fisken, som inte kan se sin omvärld från insidan av skålen, kondenserar inte bara avhandlingens budskap utan är helt i överensstämmelse med våra, från Ivo, erfarenhetsbaserade slutsatser. Vi är, som Wrigstad, medvetna om att ska det kunna ske en förändring av myndighetens mål och arbetsformer, så måste den komma inifrån. Än så länge verkar det vara tvärstopp. Varför?

Motverkar dialogen

Vi tror att Ivo:s uppdrag om granskning ur ett ”patientperspektiv” faktiskt motverkar den viktiga dialogen med sjukvården. Ivo tror sig kanske riskera sin opartiskhet om man också har synpunkter på hur sjukvård bedrivs – vad kan vara mer fel?

ANNONS

Vi har, som läkare, svårt att se sjukvård ur något annat perspektiv än patientens. Allt annat strider mot vårt uppdrag och vår etik. Att använda begreppet patientperspektiv som en motsättning mot utförandet av vården är för oss en politiskt retorisk konstruktion som saknar verklighetsförankring. Personalen står på patientens sida. Resurserna ligger i händerna på politikerna. Eftersom resurserna är begränsade måste de prioriteras efter medicinska kriterier.

Styrkan med Ivo:s granskning är dess objektivitet. Svagheten är att den är för ängslig. Fler läkare på alla nivåer inom Ivo behövs för att åstadkomma verkligt patientsäkerhetsarbete. I dag handläggs ärenden utan att se helheten. Utredningen blir grund och intetsägande och återkoppling med ett lärande, som skulle kunna utveckla patientsäkerheten, uteblir.

Johan Pontén

anestesiolog, professor emeritus, Sahlgrenska Akademin

Else Ribbe

kirurg, docent, tidigare chefläkare, Region Skåne

ANNONS