Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
De unga vuxna som kom hit som barn för ett par år sedan, på flykt från krig och misär och utan sina familjer. En grupp som nu i de flesta fall lever i olika former av ovisshet kring huruvida de får stanna i landet eller inte och som påverkas hårt av den rådande situationen. Men just den gruppen tycks politikerna inte anse ingå i definitionen av de mest utsatta, skriver debattören. Bild: Thomas Oneborg SVD/TT
De unga vuxna som kom hit som barn för ett par år sedan, på flykt från krig och misär och utan sina familjer. En grupp som nu i de flesta fall lever i olika former av ovisshet kring huruvida de får stanna i landet eller inte och som påverkas hårt av den rådande situationen. Men just den gruppen tycks politikerna inte anse ingå i definitionen av de mest utsatta, skriver debattören. Bild: Thomas Oneborg SVD/TT

Varför får inte de ensamkommande del av satsningen på "de utsatta"?

Socialdemokraterna och Alliansen slår sig för bröstet när de berättar att de nu går samman för att satsa på de mest utsatta. Något som är märkligt är dock att de verkar göra skillnad på utsatta och utsatta. Vi har länge försökt få stöd för de ensamkommande ungdomarna vi jobbar med, men inte fått något gehör, skriver Matilda Brinck Larsen, verksamhetsansvarig för frivilligorganisationen Agape.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

12/5 Vi skjuter till pengar för att stärka de mest utsatta

”Coronapandemin slår särskilt hårt mot de redan utsatta (…) det kan vi aldrig acceptera”. Så inleder Marina Johansson (S) och Nina Miskovsky (M) sitt debattinlägg i GP. Och jag är helt på deras linje. I kristider måste vi som samhälle hålla ihop, var och en av oss måste ta vårt medborgerliga ansvar och politiken måste ta sitt.

Själv arbetar jag, sedan många år tillbaka, med en av vårt samhälles mest utsatta grupper. De unga vuxna som kom hit som barn för ett par år sedan, på flykt från krig och misär och utan sina familjer. En grupp som nu i de flesta fall lever i olika former av ovisshet kring huruvida de får stanna i landet eller inte och som påverkas hårt av den rådande situationen. Men just den gruppen tycks politikerna inte anse ingå i definitionen av de mest utsatta. Jag tycker att det är märkligt.

Pågående samtal

I Frivilligorganisationen Agape mobiliserar vi oss runt den här gruppen. En del av dem har tillfälliga uppehållstillstånd, några är asylsökande och andra är papperslösa. Vi utgör en motpol till det parallellsamhälle de annars riskerar att dras in i. Ett parallellsamhälle som bara har organiserad brottslighet, missbruk, slavliknande arbetsvillkor och prostitution att erbjuda.

Hos oss får de här unga människorna inte bara en plats att bo, mat och sysselsättning utan också ett ständigt pågående samtal om att fatta konstruktiva beslut kring sin situation och framtid. Oavsett om det innebär att återvända eller att ge sig av och söka sin rätt till asyl i något annat land. De får ett sammanhang.

Det här är en grupp unga människor med olika förutsättningar, som i dagsläget är helt utlämnade till civilsamhällets insatser. De hamnar hela tiden i glapp mellan insatser, lagar och myndigheter. Gränspolisen vet att de inte har resurser nog att hitta, förvara och utvisa de papperslösa. När de släpps ur förvar hänvisas de till kommunen, som i sin tur inte har något ansvar eftersom de inte inkluderas av socialtjänstlagstiftningen och om de inte är asylsökande har inte heller Migrationsverket något ansvar. Migrationsministern menar att de ska åka hem, men det är, som vi alla vet, omöjligt just nu.

Oerhört bakslag

Även för dem som fått tillfälliga uppehållstillstånd för att de råkar omfattas av den omöjligt villkorade gymnasielagstiftningen innebär pandemin ett oerhört bakslag. De som går ut sina yrkesutbildningar nu måste inom sex månader ordna fast jobb, med garanti för minst två års anställning – det rådande samhällsläget gör det inte precis lättare. Vi sluter upp kring de här unga människorna, försöker hjälpa dem att reda i oredan, att hantera sina situationer, att bearbeta sina trauman. Vi tar vårt medborgerliga ansvar i kristider, precis som vi gjort tidigare.

Johansson och Miskovsky samlar politiska poäng genom att tala om den temporära krisuppgörelse Socialdemokraterna och Alliansen nu har gjort, för att motarbeta de sociala problem som obönhörligt följer i pandemins fotspår. De talar om att mobilisera civilsamhället och utöka stödinsatserna för de som drabbas av sociala problem. Om att de inte kan acceptera hur hårt pandemin slår mot de redan utsatta. Men det görs tydligen skillnad på folk och folk här, för Agape har länge sökt dialog kring den grupp vi representerar, men ingen tycks vilja ta den.

Varför räknas inte vi?

Vi är civilsamhället. Och de unga ensamkommande är en del av samhället. Vi har kämpat länge för att erbjuda de här unga människorna en värdig och konstruktiv tillvaro. För att motverka den sociala utsatthet de befinner sig i. Vad är det som gör att vi inte räknas in när pengar ska fördelas? Är de här unga människorna mindre värda? Är Agapes arbete inte lika viktigt som andra frivilligorganisationers?

Hur kommer det sig att vi inte ens får ha en dialog kring att ta del av stödet?

Det verkar som om politikerna gör skillnad på utsatta och utsatta. Och det, mina vänner, kan vi aldrig acceptera.

Matilda Brinck Larsen, verksamhetsansvarig för frivilligorganisationen Agape

David Nilsson, verksamhetssamordnare för frivilligorganisationen Agape