föreståndare för Nordicom vid Göteborgs universitet samt professor i medieutveckling vid Mittuniversitetet i Sundsvall
TIO ÅR SENARE del 1 av 3
En artikelserie om medierna, miljön och makten. Nästa avsnitt på torsdag 29/12.
När jag 2006 blev inbjuden att skriva en artikel om 2016 års medielandskap i GP fick den rubriken Jag gillar alla valmöjligheter. Faktum är att valmöjligheterna har blivit långt fler än jag någonsin kunde föreställa mig. De formligen exploderade.
Verkligheten 2006. Tio år är ingen lång tid, men när en pratar medieutveckling så har det faktiskt hänt en del på ett decennium. Många saker som vi tar för givna i dag fanns överhuvudtaget inte 2006, eller låg precis i startgroparna för att börja spridas:
l Den i dag självklara tekniken fanns inte: smartphones hade ännu inte sett dagens ljus. Mobiltelefoner var förvisso väl spridda, men de var ännu inte smarta. Surfplattor var inget som gemene man eller kvinna kände till. Appar fanns inte.
l Sociala medier var nationella: Lunarstorm var det sociala nätverk som hade stor spridning i Sverige – och delar av det kunde faktiskt användas i dåtidens mobil. Bilddagboken användes för att dela bilder. Användarna var mycket unga. Facebook började spridas utanför universitetsvärlden först 2006 och Twitter etablerades samma år. Instagram, Snapchat och Spotify fanns inte.
l Rörlig bild fick en titta på enligt hur TV-tablån var lagd: SVT Play lanserades först i slutet av 2006, medan andra tv-kanaler ännu inte lanserat sina playtjänster. Youtube hade funnits i något år, men till exempel Netflix fanns ännu inte i Skandinavien.
Den snabba tekniken. Tekniken har onekligen utvecklats det senaste decenniet. De smarta telefonerna som betydelsefull teknik förutsåg jag delvis. Jag skrev att ”mobilerna är studenternas livsluft”. Så har det blivit – och inte bara studenternas, utan allas vår livsluft. Men till vad de skulle gå att använda var svårt att förutse. Jag trodde att jag skulle prenumerera på något jag kallade wap-coms, som jag såg som någon slags blandning av sitcom, Youtube och seriestrippar. Med en välvillig tolkning kan man kanske likna detta vid en del av det som går att följa på Facebook.
Jag skrev om radiokanaler jag prenumererade på för att få tillgång till musik utan reklam. Profetian ligger ganska nära det som kom att bli Spotfy: ”Globaliseringen möjliggjorde world-wide-radio, wwr, vilket gör att jag kan lyssna på turkisk hitlistemusik och tysk hårdrock dygnet runt om jag vill.” Den kombinationen av musik dygnet runt gillar jag fortfarande.
Hur ser världen ut 2026? Att förutse teknikutvecklingen är oändligt svårt, men att the internet of things – sakernas internet – är en självklar del av samhället är en inte särskilt vild gissning. Frågan är snarare vilka av alla digitala saker som slår igenom. Är det robotar som tar hand om sjuka människor eller kylskåp som pratar med oss via mobilen? Oavsett vilket som slår igenom så kommer detta att ha stor påverkan på våra liv. Att världen är digitalt sammankopplad är en revolution jämfört med frågan om vi läser en tidning på papper eller digitalt.
Den tröga politiken. Där tekniken drivit vissa delar av utvecklingen så kan en lugnt säga att politiken har varit betydligt långsammare. Av de radikala förändringar jag 2006 trodde att de skulle genomföra på medieområdet blev intet. TV-avgiften är kvar, liksom presstödet.
TV-avgiften visade sig vara en så känslig fråga att när betänkandet Nya villkor för public service (SOU 2012:59) gick ut på remissrunda fick instanserna inte ens kommentera den föreslagna finansieringsmodellen. Och sedan dess har ingenting hänt.
Presstödet har utretts två gånger sedan 2006. Den första gången blev resultatet … i princip ingenting. En sorglig historia. Den deltog jag själv i, som expert (SOU 2013:66). En ny pressutredning har just sett dagens ljus (SOU 2016:80). Förslagen är mer radikala än 2013, men frågan är om politikerna vågar mer i dag än då.
Den politiska trögheten i allmänhet gör att några revolutioner knappast kommer att äga rum på det mediepolitiska området fram till 2026 heller. Att TV-avgiftens koppling till ägandet av en TV-apparat försvinner är dock troligt. Jag gissar att den ersätts av en individuell avgift via skattsedeln. Och presstödet som det ser ut i dag – med krav på att det ska vara en prenumererad tidning som söker stödet – är rimligen borta, eller åtminstone omstöpt.
Den delvis förändrade branschen. Vad har då branschen gjort? För tio år sedan skrev jag att tittande på on-demand-TV i TV, dator och mobil är självklart 2016. Så har det blivit. Youtube, play-tjänster, Netflix och fler kanaler har sett dagens ljus och få unga följer i ag tablå-TV.
Förändringarna i tidningsstrukturen var jag delvis sämre på att förutse. Att många lokaltidningar blomstrar siade jag. En del gör faktiskt fortfarande det även om det inte låter så i den allmänna debatten – men andra har uppenbara problem. Gratistidningar på papper trodde jag var framtiden i storstäderna. Ett tag var de det, men inte nu. Konkurrens från mobilen är hård.
Däremot hade jag tyvärr rätt ifråga om att prenumererade dagstidningar är på väg att bli tidningar med analyser och fördjupningar för en elit som är intresserad, har råd och är villig att betala. Den utvecklingen befinner vi oss i just nu. Allt fler tidningar sätter upp betalväggar. Människor som inte betalar kommer i stället att ta del av en salig och osalig blandning av nyheter i sociala medier.
Svårt att ha rätt och lätt att ha fel. Det är oftast de försiktiga spådomarna som slår in, men samtidigt sker tekniksprång som gör att det som tidigare inte gick att föreställa sig plötsligt är verklighet. En lärdom av denna tillbakablick har jag försökt använda i rubriksättningen: en snabb teknik, en långsam politik och en delvis förändrad bransch.
Inför det kommande decenniet ställer jag mig just nu oroliga frågor. Får vi bukt med nättrollen? Har skolorna infört källkritik på schemat? Finns det kvalificerade och rimligt lättillgängliga nyheter som når utanför papperet och de digitala betalväggarna? Jag håller tummarna.
Ingela Wadbring
föreståndare för Nordicom vid Göteborgs universitet samt professor i medieutveckling vid Mittuniversitetet i Sundsvall