Ja, ni läste rätt. Någon annan. Samma lite abstrakta men alltid spelbara person som förväntas sälja kaffe och fikabröd när barnens fotbollslag spelar. Samma person som ska plocka bort disken från köksbordet, men som av någon anledning aldrig gör det.
Nu har denna person tagit plats i politikens centrum.
Ta klimatfrågan som exempel. Vi har just genomlevt den varmaste sommaren sedan vi började mäta medeltemperaturer. Vi vet att klimatet är på väg att kollapsa. Ett parti, Miljöpartiet, har länge konsekvent drivit klimat- och miljöfrågorna och det hamnade nästan under fyraprocentspärren.
Andra partier, främst Sverigedemokraterna, men även till en del de borgerliga partierna, driver på för att Sverige inte behöver ta så stort eget ansvar. Trots att vi tillhör de länder som släpper ut mest koldioxid per capita menar de att klimatsatsningarna får mer effekt om de görs i fattigare länder.
Det är Någon annan som ska minska sina utsläpp.
Samma sak med flyktingfrågan. Enligt den senaste statistiken är omkring 68 miljoner människor på flykt i världen. I det läget är de flesta överens om att vi ska ta emot betydligt färre och de partier som driver detta gick kraftigt framåt. Antingen är det EU som ska ta sitt ansvar, eller också ska vi lösa problemet ”på plats”, vilket konkret betyder att människor som lever som flyktingar i fattiga länder, ofta i stora läger där det inte finns någon framtid för dem, ska tvingas vara kvar där.
Någon annan ska lösa flyktingfrågan.
Och nu, efter valet, verkar det omöjligt att hitta en ny stabil regeringslösning. Alliansen hävdar att de tänker bilda regering och sedan förhandla med Socialdemokraterna om budgeten, men en sådan regering kan bara uppstå med stöd av Sverigedemokraterna, och det utesluter i alla fall två av allianspartierna.
De har argumenterat fast sig i en logiskt ohållbar situation. Lösningen? Att skylla på Socialdemokraterna. Det är Löfven som måste öppna för att bryta blockgränsen, för själva håller de fast vid sitt block som en marxist håller fast vid sina teser.
Någon annan ska stå för flexibiliteten.
Det kanske är en onödig kommentar, men jag vill passa på att upplysa alla som använder sig av den här logiken i sitt politiska tänkande: Det fungerar inte.
Så enkelt är det.
Jesper Bengtsson
Chefredaktör Tiden magasin
kommenterar politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv