Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Människor som deltar aktivt i folkbildning, läser böcker och tidskrifter, ser teater etcetera riskerar kanske att bli alltför medvetna, självständigt reflekterande och ifrågasättande, skriver Bengt Lundin. Bild: Nicklas Elmrin

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vad är det som är så farligt med kultur?

Fler poliser är kanske nödvändigt just nu. Men fler mötesplatser för litteratur, teater, konst och musik och möjligheter till lärande, diskussion och debatt gynnar samhället på längre sikt, skriver Bengt Lundin, professor emeritus i musikteori.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Efter ett antal politiska turer, i såväl Göteborgs stad som i Sveriges riksdag står det nu klart att det i båda fallen är Alliansens budgetförslag för 2019 som gått segrande ur striden. Hur detta gått till i fallet Göteborg är för mig och för de flesta av oss ”vanliga väljare” närmast ett mysterium. V, FI och MP har ingått något slags ”valtekniskt samarbete” med allianspartierna, vilket i slutänden resulterat i att det blev Alliansens budget som vann majoritet i kommunfullmäktige. Som politisk lekman kan jag bara tolka detta som att V, FI och MP till fullo sympatiserar med innehållet i den klubbade budgeten.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I riksdagens alliansbudget skärs kulturtilldelningen ner med 200 miljoner, i Göteborgs stad med 20 miljoner. Den tyngst drabbade kulturinstitutionen är Kulturskolan. Där skär riksdagen ner 100 miljoner och Göteborg 2,6 miljoner, varav två miljoner på El Sistema i Västra Göteborg. Även biblioteken i Göteborg drabbas av nedskärning.

Göteborgs skatteslöseri

Göteborgs väljare, som under de senaste åren fått vänja sig vid att läsa om ett gigantiskt slöseri med skattemedel i form av usla spårvagnsupphandlingar, ett nedlagt Gobi-gas-projekt, ett vattenspel vid Götaplatsen (som bara fungerade en kort tid), Intraservicepersonal som gjort många och dyra tjänsteresor till Las Vegas etcetera, ställer sig troligen – i likhet med undertecknad – frågan: Vad är det egentligen som är så farligt med kultur? Vilken typ av värderingar och tankar ligger bakom beslutet att skära ner på de futtiga pengar som gör det möjligt för barn i vår stad att få lära sig att spela på ett instrument? Eller att få möjlighet att låna och läsa böcker!

Sett i det stora hela kan det ju knappast bara handla om pengar. Den försvinnande lilla del av totalbudgeten som avsätts för kultur kan väl närmast betecknas som ”kaffepengar”. Anslaget på två miljoner, som nu måste sparas in, motsvarar inte ens en fjärdedels vattenspel vid Götaplatsen. Eller en promille av det misslyckade Gobigas-projektet.

Nej, det måste finnas en annan förklaring till politikernas skepsis mot kulturella yttringar, men vilken?

l Utgör kulturen något slags hot? Människor som deltar aktivt i folkbildning, läser böcker och tidskrifter, ser teater etcetera riskerar kanske att bli alltför medvetna, självständigt reflekterande och ifrågasättande. ”Vänstervridna” som ju ofta schablonmässigt blir rubriceringen på personer eller institutioner som kritiskt granskar och ifrågasätter.

l Är det så att det rent principiellt ”tar emot” att finansiera kultur med offentliga medel? Inte sällan hör man ju argumentet från borgerligt håll att om kulturen inte kan finansiera sig själv så kan den väl lika gärna läggas ner, ett argument som dock inte lika ofta används gentemot andra offentligt finansierade samhällsfunktioner som skola, vård, kollektivtrafik etcetera.

l För några år sedan fick kommunala musik- och kulturskolor ett litet uppsving som följd av att den svenska musikexportens positiva siffror belystes. Är det dylika, ”instrumentella” argument som måste till för att politiker skall se kulturens värde?

Nej, det måste finnas en annan förklaring än pengar till politikernas skepsis mot kulturella yttringar, men vilken?

Personligen är jag av uppfattningen att kulturen i sig själv har en nyckelroll i det demokratiska samhällssystemet. Upplevelser av och deltagande i skapande processer kan ge mening åt livet, ja, rentav i grunden förändra människors livsbetingelser. Särskilt gäller detta barn och ungdomar. Jag tillhör själv den kategori som i unga år på 60-70-talet fick uppleva hur musik, litteratur och konst uppenbarade en annan värld än den torftiga miljö jag växte upp i i en Stockholmsförort, hur världen liksom vidgade sig och nya dörrar öppnades. Att det kallades ”kultur” visste jag inte då – för mig räckte det med känslan av att vara del av något nytt och spännande, något större. Och, en känsla av att betyda något i samspelet med andra.

Jag kan fortfarande minnas och känna den speciella doften av bokdamm då jag första gången steg in i det gigantiska Stadsbiblioteket vid Odenplan. Alla dessa böcker, alla dessa samlade tankar – och detta kunde jag, utan kostnad, få ta del av! En hisnande upplevelse för en ung tonåring! Eller känslan då jag höll min första klarinett i händerna. Att så småningom lära mig att behärska den, spela tillsammans med andra. Samma känsla som jag nu kan se i ögonen hos barnen i den stora Side-by-Side- orkestern och i El Sistema. För oss som upplevt detta ter sig politikernas kultur-njugghet närmast obegriplig.

Dubbla budskap

Vilken sorts människor och vilken typ av samhälle vill vi ha? Fler poliser på våra gator är kanske, i nuläget, en nödvändighet, men fler mötesplatser för litteratur, teater, konst och musik och möjligheter till lärande, diskussion och debatt gynnar samhället och dess deltagare på längre sikt.

Den nu antagna kulturbudgeten innehåller formuleringar som ”Kulturen ska berika och utmana”, ”Förbättrade villkor för kulturens entreprenörer och utövare”, ”Barn och ungdomar ska tidigt komma i kontakt med kultur i förskolan och skolan och inte enbart lära sig att konsumera kultur utan även ges möjlighet att själva skapa”, ”Kön till kulturskolan ska byggas bort”, ”Biblioteken – en ingång till kulturen”. Dessa målsättningar låter ju enastående, men de krassa siffrorna i budgeten talar tyvärr ett helt annat språk.

Och, kära Göteborgspolitiker, om ni menar allvar med 400-årsjubileets kultursatsningar Artscape, Hela Stadens Galleri, Land Art, Side by Side by El Sistema etcetera, bygg upp redan nu, i stället för att riva ner! En kulturstad uppstår inte ur tomma intet.

Bengt Lundin

professor emeritus i musikteori