Regiondirektör Ann-Sofie Lodin har helt rätt när hon i sitt inlägg (GP Debatt 18/3) beskriver att framtidens vård måste bedrivas på nya sätt. Sveriges åldrande befolkning i kombination med mer avancerad och kostsam vård samt ökande arbetskraftsbrist skapar en ohållbar situation som riskerar att förvärras ytterligare kommande år – färre ska försörja fler och färre ska vårda fler.
Att ge sjukhusdirektörerna stöd och mandat att förändra är positivt, men tyvärr landar Lodin, som många andra, i generella lösningar framtagna utifrån sjukvårdsorganisationens perspektiv, i stället för invånarens. Nya arbetsroller, bemanning, kortsiktiga resursökningar och löften om framtidens digitalisering innebär inga konkreta förändringar.
Den största resursen i hälso- och sjukvårdssystemen är inte våra sjukhus eller primärvårdsenheter – det är invånarna själva.
Den största resursen i hälso- och sjukvårdssystemen är inte våra sjukhus eller primärvårdsenheter – det är invånarna själva. Med rätt anpassade verktyg är de, med aktivt stöd av vården, kapabla att själva bidra till att vårdkvaliteten ökar och kostnaderna sänks. Paradigmskiftets utmaning är inte införande av nya digitala verktyg. Utmaningen är att ta utgångspunkt i individen, och knyta ihop vården fullt ut, utifrån hans eller hennes specifika behov.
Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, beräknar att det kommer att krävas nationella investeringar på 62 miljarder för att behålla nuvarande vårdkvalitet år 2022. Samtidigt visar SKL i en budgetprognos fram till år 2022 för samtliga regioner och kommuner ett resultat på minus 150 miljarder.
För att kunna bedriva framtidens vård måste vi börja där utmaningarna och behoven är som störst: Att hitta konkreta lösningar för de 3-4 procent av landets befolkning som enligt socialdepartementet använder hela 50 procent av sjukvårdens och omsorgens resurser. De multisjuka sköra äldre, invånare som är över 75 år med flera kroniska sjukdomar, står för huvuddelen av kostnaden och denna grupp ökar kraftigt kommande år.
Multisjuka sköra äldre, de med allvarlig kronisk sjukdom, är frekventa sjukhusbesökare och kräver kontinuerlig kontakt med vårdpersonal.
Multisjuka sköra äldre, de med allvarlig kronisk sjukdom, är frekventa sjukhusbesökare och kräver kontinuerlig kontakt med vårdpersonal. De bor hemma eller på äldreboenden och har svårt att ta sig till vårdinrättningar. De läggs ofta in på sjukhus på grund av en onödig försämring av sitt hälsotillstånd. Återkommande reaktiva sjukhusinläggningar är avhumaniserande, orsakar stort lidande, försämrad livskvalitet och stora kostnader för samhället.
Mobila team i samarbete med kommuner har förbättrat situationen, och kan utvecklas ytterligare med stöd av invånarna – när de förses med rätt verktyg.
Digitala verktyg i hemmet som medger kontinuerlig kontroll (hemmonitorering) har i flera studier i Sverige och internationellt visat på högre livskvalitet, bättre medicinsk kvalitet, mer hållbart arbetssätt för vårdens och omsorgens medarbetare, färre återinläggningar, färre vårddygn i akutsjukvården och ett bättre utnyttjande av sjukvårdens och omsorgens resurser. Samma resultat har också nåtts i digitaliseringen av Hemsjukhuset i Borgholm på Öland. Det är viktigt att notera att de individer som tidigare befann sig i digitalt utanförskap i dag med framgång använder verktygen.
Proaktiv kontinuerlig kontroll i hemmet kan alltså skapa omedelbara effektiviseringar på, lågt räknat, 20 miljarder kronor årligen i regioner och kommuner.
Proaktiv kontinuerlig kontroll i hemmet kan alltså skapa omedelbara effektiviseringar på, lågt räknat, 20 miljarder kronor årligen i regioner och kommuner, genom att ge invånarna, anhöriga och medarbetare i vården tillgång till teknik och arbetssätt. Detta vet vi utifrån systematiska översikter gjorda i Sverige och internationellt och med utgångspunkt i SKL:s egna rapporter och analyser över vad vård kostar.
Vi inom sjukvården har ett ansvar att hjälpa multisjuka sköra äldre till en bättre vård, för alla medborgares skull. Precis som många av mina kollegor tror jag inte att digitalisering är vår tids enda lösning på vårdkrisen. Men med rätt anpassade digitala verktyg och djup involvering av den befintliga vården, kan vi nu på riktigt uppfylla de multisjuka äldres behov, inklusive dem med allvarlig kronisk sjukdom.
Det handlar om konkreta lösningar som levererar såväl patientsäkerhet, livskvalitetsökning, hållbara arbetssätt och en direkt effektivitetsvinst.
Sjukhusdirektörer och ledare på alla nivåer måste inte bara ingjutas mod, utan ges ett konkret stöd att snabbare agera på de lösningar som vi vet fungerar i dag. Det handlar om konkreta lösningar som levererar såväl patientsäkerhet, livskvalitetsökning, hållbara arbetssätt och en direkt effektivitetsvinst. De är evidensbaserade och vetenskapligt testade internationellt – det är endast implementeringen här som saknas. Tekniken och arbetssättet med hemmonitorering är dessutom oberoende av vårdinformationssystem – vi har inte råd att vänta på nya ännu ej utvecklade stora upphandlade vårdinformationssystem – vi kan undvika en vårdkris redan nu!
För att kunna bedriva framtidens vård måste vi börja där utmaningarna och behoven är som störst: Att hitta konkreta lösningar för de 3-4 procent av landets befolkning som enligt socialdepartementet använder hela 50 procent av sjukvårdens och omsorgens resurser, skriver debattören.
Christer Rosenberg
specialist i allmänmedicin, distriktsläkare, f d verksamhetschef för Frölunda vårdcentral, Göteborg, f d utvecklingschef för Närhälsan, Västra Götalandsregionen, medlem i Svenska Föreningen för Allmänmedicins kvalitets- och patientsäkerhetsråd, medicinsk ansvarig läkare, MAL, Capio Citykliniken Ronneby och Senior Advisor, Cuviva AB (digital hemvård)