Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Sexualbrottsoffer - oavsett ålder, kön och sexuell läggning, men främst kvinnor, tjejer och transpersoner - är en patientgrupp som bollats runt och nonchalerats alltför länge. Det är ett uttryck för en normalisering av mäns våld mot kvinnor som vi aldrig kan acceptera, skriver debattörerna. Bild: Gorm, Kallestad

Vårdens svek av sexualbrottsoffer är oacceptabelt

Rätten till bästa möjliga hälsa är en mänsklig rättighet - också för den som utsatts för våldtäkt, incest eller andra sexuella övergrepp. Men vården möter inte behoven hos de som utsätts, visar en ny kartläggning från SKR. Konsekvenserna blir för många livslång psykisk ohälsa, skriver bland andra Anna Lindenfors, generalsekreterare, Amnesty Sverige.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Förra året polisanmäldes över 8 500 våldtäkter enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. I 40 procent av anmälningarna var brottsoffret ett barn under 18 år. Men de verkliga siffrorna är långt högre eftersom de allra flesta inte anmäler. Enligt den nationella trygghetsundersökning kan så många som 146 000 personer mellan 16-84 år ha utsatts för grövre sexualbrott, såsom våldtäkt eller sexuellt övergrepp under 2018. Majoriteten av dem var flickor och kvinnor.

Få sexualbrottsoffer får sin sak prövad i domstol och ännu färre får upprättelse och kompensation i form av fällande domar och skadestånd. Inte heller vård och behandling för våldtäktsöverlevare är en självklarhet i vårt land.

Många nekas vård

Utsatthet för sexuellt våld är ingen sjukdom, men sådana övergrepp kan ge upphov till psykologiska skador och trauman som måste behandlas. Med rätt insatser, kunskap och kompetens är behandling fullt möjligt. Ändå är det många som inte får den vård och behandling de har rätt till och är i behov av. WONSA, en idéburen organisation som idag driver landets enda forskningsinriktade behandlingsmottagning för vuxna som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, rapporterar att 80 procent av deras patienter har försökt men inte lyckats få den hjälp de har behövt från den offentliga sjukvården. Obearbetade trauman kan resultera i olika följdsjukdomar, kroniska smärtsjukdomar eller livslång psykisk ohälsa.

Alla som utsätts för sexualbrott behöver inte vård och behandling. Men flera av oss möter dagligen personer som sökt men inte fått hjälp via primärvården, akutmottagningar, specialistvården och psykiatrin. Vi ser bristerna i vårdsystemet, där risken att falla mellan stolarna snarare är regel än undantag.

De ideella stödverksamheter som flera av oss driver, är för en del det enda som kvarstår efter fruktlösa försök att få behovsanpassad hjälp. Den bilden bekräftas genom Europarådets kritik mot Sverige från 2019 om brist på såväl specialiserad akutsjukvård och långsiktig traumabehandling. Amnesty Internationals rapport om rättvisa för och stöd till våldtäktsöverlevare från samma år visade på samma sak.

Bristande kunskap inom vården

Nu bekräftas bilden återigen när Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, i dagarna presenterat en kartläggning över hur vården möter behoven hos sexuellt våldsutsatta. SKR pekar bland annat på brister i bemötande, låg tillgänglighet till vård för dem som inte är aktuella för akutsjukvård, bristande kunskap och kompetens inom vården om behandling vid komplex problematik och traumatisering, jämte bristande hänsyn till särskilt utsatta grupper. Det förekommer även att frågan om övergrepp inte ens ställs. Sammantaget leder vårdens oförmåga att möta patientgruppens behov till ineffektiv resursanvändning.

Vägen framåt går enligt SKR via en tydligare vårdkedja samt ökad kunskap och kompetens kring sexuellt våld och de utsattas behov och villkor. Därtill måste samverkan med kommunernas socialtjänst stärkas och forskning prioriteras vad gäller vård för patienter med så kallad komplex problematik, så att adekvata behandlingsprogram kan utformas.

Vi kräver också att den vård som ges ska vara kunskapsbaserad och anpassad efter de skador som patientgruppen har.

Vi som skriver denna artikel idag har tidigare och på olika sätt framfört krav om ökad tillgänglighet till vård och behandling för de som utsatts för sexualbrott - oavsett vilka de är eller var i landet de bor. Vi kräver också att den vård som ges ska vara kunskapsbaserad och anpassad efter de skador som patientgruppen har. Personer som lider av traumaskador såsom posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, kan ofta ha andra diagnoser och försämrade hälsotillstånd, främst depression eller ångest men även självskadebeteende, ätstörningar eller missbruk. Hälso- och sjukvården är dock uppdelad på ett sätt som gör det omöjligt för den utsatta att få en sammanhängande behandling för sina skador och trauma. Därför välkomnar vi SKR:s kartläggning och förslag till konkreta åtgärder. I den processen uppmanar vi även beslutsfattare att lyssna på sexualbrottsoffers faktiska upplevelser och behov.

I regeringsförklaringen 2019 gjordes en utfästelse om fler mottagningar för sexualbrottsutsatta. Nu kräver vi ett tydligt politiskt ledarskap så att tillräckliga resurser avsätts, såväl nationellt som i landets regioner. Det finns ingenting som tyder på att det sexuella våldet, och därmed behovet av vård och behandling kommer att minska.

Patientgrupp som nonchalerats

Regeringen har dessutom redan fattat en överenskommelse med landets regioner och kommuner om att främja psykisk hälsa. Men världens första feministiska regering har inte lämnat några garantier för att denna satsning - motsvarande 1,7 miljarder under 2020 - ska omfatta sexuellt våldsutsatta i någon högre utsträckning.

Hälso- och sjukvården ska enligt lag vara jämlik. Sverige har anslutit sig till Europarådets konvention mot våld mot kvinnor och våld i hemmet, Istanbulkonventionen, med krav på tillgång på vård till sexualbrottsutsatta över hela landet. Trots detta är sexualbrottsoffer - oavsett ålder, kön och sexuell läggning, men främst kvinnor, tjejer och transpersoner - en patientgrupp som bollats runt och nonchalerats alltför länge. Det är ett uttryck för en normalisering av mäns våld mot kvinnor som vi aldrig kan acceptera.

Anna Lindenfors, generalsekreterare, Amnesty Sverige

Katarina Bergehed, sakkunnig kvinnors rättigheter, Amnesty Sverige

Silvia Ingolfsdottir Åkermark, målsägandebiträde

Carl Göran Svedin, affilierad professor, Ersta Sköndal Bräcke Högskola

Olivia Björklund Dahlgren, ordförande, Fatta

Cecilia Bödker Pedersen, verksamhetschef, Föreningen Storasyster

Emma Raask, vikarierande verksamhetsledare, Föreningen Tillsammans

Susanne Bergenbrant Glas, ordförande, Kvinnliga Läkares Förening

Lena Morin Nilsén, generalsekreterare, nxtME

Jonas Lind, ordförande, Patientföreningen Medusa

Flo Fermelin, styrelseledamot, Patientföreningen Medusa

Hermine Holm, Verksamhetsansvarig, Rise - Riksföreningen mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen

Clara Berglund, generalsekreterare, Sveriges Kvinnolobby

Gita Rajan, medicinskt ansvarig och klinikchef, WONSA