Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

FÖRLOSSNINGSSKADOR. Cirka sju procent av förstföderskorna och två procent av omföderskor drabbas av svårare förlossningsskador där ändtarmen påverkas. Men de skador som uppstår är vården mycket bra på att reparera, skriver debattören.

Vården skicklig på att reparera förlossningsskador

För varje kvinna som drabbas av en svår förlossningsskada spelar statistiken självklart ingen roll. Samtidigt ska kvinnor inte behöva oroa sig i onödan. Riskerna är små att få skador som ger svåra men och den svenska läkarkåren är bättre än någonsin på att reparera dem som ändå drabbats, skriver barnmorskan Gudrun Abascal.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den senaste tiden har vi kunnat läsa om traumatiska upplevelser som kvinnor har varit med om i samband med att de har fött barn. Flera har berättat om svåra skador som har förstört deras liv. Frågan om förlossningsskador är väldigt viktig för kvinnor, vilket jag verkligen förstår. De vanligaste frågorna jag får som barnmorska är: Hur stor är risken att jag brister i mellangården när jag föder? Går det att undvika? Vilken typ av besvär kan det innebära? Går det att återställa mitt underliv så att det blir som tidigare?

De flesta har mer eller mindre oro för att få en bristning som kommer att påverka deras dagliga liv, att deras sexliv och underliv inte kommer att se ut och kännas som innan barnet föddes.

Påverkar livskvaliteten

De besvär kvinnor kan drabbas av efter en förlossningsskada både kort- och långsiktigt är smärta i underlivet, svårigheter att hålla gaser och också ibland avföring samt problem med sitt sexliv. Detta innebär förstås en mycket negativ påverkan för kvinnors livskvalitet.

För mig är det viktigt att nyansera bilden så att kvinnor inte ska behöva vara oroliga i onödan och att deras beslut ska bygga på fakta. När media lyfter den här problematiken uppfattar jag det som att man ibland vill hitta en syndabock och att det sällan kommer fram att sjukvården faktiskt aldrig har varit så skickliga på att reparera den här typen av skador som vi är i dag.

Det viktigaste måste ju vara att kvinnor som drabbats kan bli hjälpta och känna att de får tillbka ett helt normalt underliv. Även vi barnmorskor diskuterar på allvar hur vi kan hjälpa kvinnor att inte drabbas av dessa skador.

I dag pågår många studier som undersöker varför kvinnor får bristningar i sitt underliv. 80 procent av alla förstföderskor som föder vaginalt drabbas av någon form av bristning, hos omföderskor är risken mindre, cirka 50 procent. Det finns fyra grader som rangordnar hur allvarlig skadan är. Grad ett och två anses inte som en allvarlig komplikation, medan grad tre och fyra gör det, eftersom ändtarmsmuskeln påverkas. Cirka sju procent av förstföderskorna och två procent av omföderskorna drabbas av dessa skador. Totalt ligger år 2013 sfinkterruptur-frekvensen på 3,5 procent (bristning i ändtarmens ringmuskel).

Vad som är intressant är att när man ser på statistik från Sveriges olika förlossningskliniker så är variationen mycket stor. Norrbotten har den lägsta frekvensen och Stockholm den högsta. Vad detta beror på kan man ju spekulera kring. Är det så att barnmorskorna och läkarna är skickligare i Norrbotten än i Stockholm? Är kvinnorna annorlunda och föder på annat sätt i Norrbotten än i Stockholm eller kan det vara så att man är skickligare på att hitta skadan i Stockholm?

Träna bäckenbotten

Det finns många faktorer som ökar risken för att man får bristningar. Det handlar om förlossningar med utdraget krystningsskede, om förlossningen avslutas med sugklocka eller om barnet är stort. Vad som också diskuteras men inte fullt ut kan visas med hjälp av studier är hur stor betydelse kvinnans ålder har, bedövning i samband med förlossningen, förlossningsställningar samt klipp i mellangården. Den förlossningsställning som statistiskt har högsta frekvensen av bristningar är när kvinnan föder i så kallat gynläge.

Det finns många delade meningar och åsikter om vad som kan minska risken för bristningar. Tyvärr är det så att om man med 100 procents säkerhet vill undvika en bristning är det kejsarsnitt som gäller. Men då måste man reflektera kring vilken typ av komplikationer ett kejsarsnitt kan innebära.

Här kommer ett par förslag som kan minska risken för att brista:

l Träna sin bäckenbotten under graviditeten.

l Smörja mellangården med vegetabilisk olja under sista del av graviteten (inga studier gjorda).

l Att använda en EPI-NO under graviteten. Är som en liten ballong som man stoppar upp i slidan med jämna mellanrum för att sedan pumpa upp och på så sätt göra slidan mera tänjbar.

Lita på barnmorskan

l Inte börja krysta för tidigt. Vänta gärna tills barnets huvud börjar skymta i slidmynningen. Rätt krystteknik är att inte forcera krystningen och framfödandet av barnet utan låta kroppen sköta jobbet med passiv krystning.

l Att kvinnan är så avslappnad som möjligt, öppen och avslappnad mun ger en avslappnad slida.

l Ha förtroende för din egen kropp och att din barnmorska handleder dig på bästa sätt. Barnmorskan kan hålla en varm handduk mot mellangården som ger en ökad genomblödning i vävnaderna. Barnmorskan har också olika handgrepp, så kallat perinealskydd, som hon kan använda sig av för att barnets huvud inte ska pressa för mycket mot mellangården. På någon klinik i Sverige använder man instrument som liknar ett skohorn för att på så sätt skydda mellangården.

l Kvinnan väljer en förlossningsställning hon är bekväm och avslappnad med.

l Två barnmorskor på rummet när barnet skall födas (inga studier gjorda).

l Partnern kan hjälpa till genom att ge kvinnan trygghet och bekräfta att hon kan föda barn. Hjälpa till med att det är en lugn stämning på rummet när barnet föds.

Bättre uppföljning

Om nu ändå denna typ av förlossningsskada skulle uppstå: ha förtroende för att man kan återställa kvinnans underliv.

Som jag nämnde tidigare så har vi i dag stor kompetens om hur vi på bästa sätt förhindrar långvariga skador. Till exempel syr man alltid bristningen på operationsavdelning under optimala förhållanden. Samtidigt kan vi alltid bli bättre, genom bättre uppföljning av läkare, barnmorskor, sjukgymnaster.

Det finns också bäckenbottencentra på vissa kliniker som är mycket duktiga inom området.

De här metoderna används av många kvinnor men de är inte evidensbaserade, ingen forskning är gjord som utreder resultaten, vilket jag tycker visar tydligt att det behövs mycket mer forskning på området förlossningsskador och hur man förebygger dem.

Därför är det positivt att vissa landsting nu satsar extra pengar för både utbildning av personal och uppföljning av denna typ av skador. Slutligen hoppas jag också på att kvinnor ska våga tala mera om sina problem och ställa krav på att få professionell hjälp . Och att våga söka hjälp utan att känna skam. För det finns hjälp att få.

Gudrun Abascal

barnmorska