Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jag uppmanar all vårdpersonal i Sverige som befinner sig i patientnära arbete att våga fråga era patienter, hur de verkligen mår. Ni måste inte ha en lösning eller ett svar redo, att fråga och att ge patienten en röst samt att lyssna räcker oerhört långt, skriver Åse Lundin, fysioterapeut. 

Vården behöver verktyg att ta i svåra frågor

Tabun, rädsla och okunskap gör att vi människor gärna undviker att tala om suicid och dess prevention, något som leder till att vi inte vågar eller vet hur vi ska ställa svåra frågor, inte ens inom sjukvården. Detta faktum kostar samhället ett människoliv var sjätte timme, skriver Åse Lundin, fysioterapeut.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Ordspråket att tala är silver och att tiga är guld har nog aldrig varit så felaktigt som när det kommer till begreppet självmord. Självmord, eller suicid som det ofta benämns i vårdsammanhang, är ett fortfarande mycket starkt tabubelagt ämne trots att det i Sverige i dag klassas som en folksjukdom. Under 2015 dog 1 554 individer i suicid, det är sex gånger fler än vad som dog samma år i trafiken, och bland gruppen unga män är suicid den allra vanligaste dödsorsaken. Tabun, rädsla och okunskap gör att vi människor gärna undviker att tala om suicid och dess prevention, något som leder till att vi inte vågar eller vet hur vi ska ställa svåra frågor, inte ens inom sjukvården. Detta faktum kostar samhället ett människoliv var sjätte timme, dygnet runt, året runt. Dessutom råder fortfarande uppfattningen att om man pratar högt om ämnet så ökar risken för suicidhandlingar.

Prata om det!
Men ett stort antal studier och sammanställningar visar att detta är felaktigt. Att fråga, berätta och att informera kring självmord tenderar i stället till att minska risken för tankar och handlingar kring suicid, även hos högriskgrupper såsom deprimerade individer. De människor som själva är eller har varit suicidala ropar i stället ofta aktivt efter hjälp, en röst som sällan hörs. Professor Jan Beskow, suicidforskare sedan dryga 45 år, gav dessa en röst i SVT Opinion senast i maj i år med ”Vi vägrar att tigas ihjäl! Tystnaden kväver oss. Den bidrar aktivt till våra lidanden, till våra självmordshandlingar. Som alla andra vill vi finnas till, vill bli sedda.”
År 2008 togs ett steg i rätt riktning. Då godkändes ett åtgärdsprogram av Sveriges Riksdag; Nationellt program för suicidprevention i Sverige. En av dess nio punkter var att öka kunskapen om suicidala personer hos personal och andra nyckelpersoner i vården. Det beslutades om en så kallad nollvision för suicid och i proposition 2007/2008:110 skrev regeringen att ”Ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord. Regeringen har som vision att ingen ska behöva ta sitt liv.”

Kräv vidareutbildning
Men vad har hänt under dessa tio år? Tyvärr talar statistiken för en i stället svagt ökad prevalens av suicid i Sverige sedan år 2008.
Det är en tragisk utveckling åt helt fel håll. Vart är kunskapslyftet för vårdpersonal inom slutenvård, primärvård samt rehabilitering? Borde inte suicid vara en fråga av största vikt när det är väl känt att somatisk sjukdom och framför allt neurologisk eller cancerogen sådan utgör en hög riskfaktor för att begå suicidhandling?
Jag uppmanar all vårdpersonal i Sverige som befinner sig i patientnära arbete att våga fråga era patienter hur de verkligen mår. Ni måste inte ha en lösning eller ett svar redo, att fråga och att ge patienten en röst samt att lyssna räcker oerhört långt. Det är uppenbart att det finns en osäkerhet och en känslighet kring ämnet, därför uppmanar jag er personal att även kräva vidareutbildning och ett kunskapslyft via era verksamhetschefer. Ni måste få rätt verktyg att bemöta de patienter som söker hos er. Men framförallt vill jag vända mig till våra politiker, och lyfta värdet av att se till att dagens vårdpersonal känner sig trygga i sitt bemötande av suicidala patienter. Det är en väl värd samhällsinvestering att via adekvat utbildning se till att beredskapen till rätt bemötande samt kunskap finns inom vården, oavsett instans.


Ekonomi får inte sätta stopp
Det finns ett flertal verktyg utarbetade på både region- samt nationell nivå, redo att implementeras. Är det ekonomin som sätter stopp? Då vill jag informera om beräkningen från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap från förra året som visar att om man satsar 19 miljoner kronor och lyckas rädda en enda individ från att ta sitt eget liv så är insatsen samhällsekonomiskt försvarbar. Vi måste genast ta ett steg framåt i satsningen mot en av de vanligaste orsakerna till människors död i Sverige i dag, och det måste få kosta pengar!

Åse Lundin
leg fysioterapeut,
primärvårdsrehabilitering Göteborg
Masterstudent GU