Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vården av bensköra är i fritt fall

Benskörhet, osteoporos, är en av våra vanligaste folksjukdomar. Den är en av de diagnoser som belastar vården absolut tyngst och kostar samhället 13 miljarder per år. Med några få undantag – bland annat här i Göteborg – brister det kraftigt i omhändertagandet av patientgruppen i Sverige. Nu krävs ett ökat fokus på sjukdomen, skriver representanter från läkarkåren och 1,6 miljonerklubben.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Alexandra Charles
Alexandra Charles

Frakturer i samband med osteoporos är en av de stora folksjukdomarna i Sverige. Omkring 70 000 benbrott per år beror på osteoporos. Svenskar med osteoporos har den högsta risken i världen att få en fraktur i bland annat höft och kotor. Varannan kvinna och var fjärde man över 50 år drabbas. Till skillnad från de flesta andra folksjukdomarna är osteoporos gravt underdiagnostiserat och underbehandlat. Endast cirka 17 procent av kvinnor som haft fraktur behandlas med läkemedel ett år efter sitt benbrott, i de sämsta landstingen så få som sju procent. Inget landsting kommer i närheten av de minst 30 procent som Socialstyrelsen menar borde få behandling. Vetenskapliga studier pekar på att över 60 procent av dessa patienter borde utredas och/eller behandlas.

Antalet vårddygn, det vill säga dygn där en patient vårdas på sjukhus, är ett vanligt mått på hur vårdtung en sjukdom eller ett tillstånd är. Av alla diagnoser är det endast stroke som står för fler vårddygn än osteoporos i Sverige – 500 000 vårddygn årligen handlar om osteoporosfrakturer. Kostnaden för osteoporosrelaterad vård beräknas till sammanlagt runt 13 miljarder kronor.

Ingen förbättring

På grund av den enorma omfattningen av alla osteoporosfrakturer i Sverige har Socialstyrelsen utarbetat riktlinjer som säger att tillståndet ska ges hög prioritet. Men på många håll i landet sker ingen förbättring för patienterna. I Göteborg har vi de senaste åren fått till satsningar på bland annat så kallad sekundärprevention och är på rätt väg, men även här har vi lång väg kvar till en optimal osteoporosvård.

En nyligen genomförd TNS Sifo-undersökning bland 478 osteoporospatienter visar att nästan hälften av patienterna (48 procent) inte följs upp på initiativ av vården efter det att de behandlats för en fraktur. Detta trots att förebyggande läkemedelsbehandling tillsammans med andra preventiva åtgärder är helt avgörande för att komma tillrätta med onödiga och kostsamma frakturer på grund av benskörhet.

Lång väg till diagnos

Ytterligare en skrämmande aspekt kring vården av bensköra som kommer fram i undersökningen är att var tredje patient har brutit sig två eller tre gånger innan de fått sin diagnos, nästan var tionde fyra eller fem gånger.

Enligt TNS Sifo-undersökningen tar drygt hälften (55 procent) av patienterna inte receptbelagt läkemedel mot sin osteoporos. De främsta orsakerna är att man enbart blivit rekommenderad tillskott av kalcium och/eller D-vitamin, eller att läkaren bedömde att man inte behövde ett receptbelagt läkemedel.

Här brister vården på många håll även i kunskaper. Osteoporos orsakas mycket sällan av kalcium- eller D-vitaminbrist. Därför är det, med mycket få undantag, inte motiverat att ge patienterna tillskott av kalcium- eller D-vitamin som enda behandling vid osteoporos. Det krävs effektiva läkemedel för att stärka skelettet och bromsa nedbrytningen och vi måste komma tillrätta med underförskrivningen.

Skrämmande

Sammanfattningsvis, undersökningen visar med all tydlighet hur eftersatt vården av bensköra patienter är i Sverige, trots att Sverige är ett av de länder i världen där benskörhetsrelaterade frakturer är vanligast. Men det mest skrämmande i sammanhanget är att vi egentligen redan visste detta, och har vetat så länge.

I Göteborg, Uppsala, Malmö/Lund, Skövde och på ett fåtal andra platser har satsningar som nu börjat bära frukt visserligen gjorts och dessa skulle kunna fungera som goda exempel för andra, men i många regioner i landet händer i princip ingenting inom området. Det måste därför bli en ändring nu. Satsningar på uppföljning av patienter måste till, förebyggande behandling till patienter som brutit sig måste få genomslag i vården och kunskapen om benskörhet måste öka.

Det är nu upp till våra beslutsfattare att visa att de tar bensköras liv och hälsa på allvar.

 

Alexandra Charles

ordförande i 1,6 miljonerklubben

Mattias Lorentzon

professor och överläkare i geriatrik, Sahlgrenska universitetssjukhuset, styrelsemedlem i Svenska osteoporossällskapet.

Karin Ehnbom-Palmquist

styrelseledamot Kvinnor och Hälsa

Björn Rosengren

ordförande i Svenska osteoporossällskapet, docent och biträdande överläkare i ortopedi, Skånes universitetssjukhus

Helena Salminen

lektor i allmänmedicin Karolinska Institutet, styrelsemedlem i Osteoporosförbundet och Svenska osteoporossällskapet

Märit Wallander

medicine doktor, ST-läkare, osteoporosmottagningen, endokrinkliniken Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge

Andreas Kindmark

docent och endokrinolog vid Akademiska sjukhuset i Uppsala

Kristian Axelsson

leg läkare, ortopedkliniken, Skaraborgs sjukhus, Skövde