Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Vår strålningsfobi raserar Sveriges klimatledande roll

Rädslan för radioaktiv strålning och kärnkraft är mer grundad på ”magkänsla” snarare än vetenskapliga fakta. Denna strålningsfobi har lett till orimliga krav på dyra och olönsamma ombyggnader av svenska kärnkraftsreaktorer. Något som hotar Sveriges klimatledande roll, skriver Geraldine A Thomas och John CH Lindberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vetenskapens vara eller icke vara inom politiska beslut är en uråldrig debatt som rasar med samma kraft i dag som under upplysningstiden. Frågan kvarstår: Bör politiska beslut baseras på vetenskap eller känsla?

De senaste decennierna har definierats av konfrontationer mellan vetenskapliga fakta och ”magkänslepolitik”, samtidigt som vår relation till risk har förändrats fundamentalt. Vi har gått från ett förhållningssätt där för- och nackdelar med att ta risker noga vägs mot att fulständigt undvika risker.

Det nya sättet att hantera risker är den så kallade ”försiktighetsprincipen” som härstammar från tron att de risker mänskligheten möter i dag är fundamentalt annorlunda än risker från förr. Nu ses risker som allt mer katastrofala, om inte apokalyptiska, må det så handla om klimatförändringar eller kärnkraft.

Men denna närmast besatta inställning till säkerhetstänk har fått allvarliga konsekvenser. Vi har förlorat tron på vetenskap och utveckling. De har blivit offrade för att skapa det utopiska samhälle utan risker som vi verkar längta efter. Detta är kanske mest tydligt i kärnkraftsdebatten.

Radioaktivitet har en unik position i vår föreställningsvärld där strålning ses som en tyst och osynlig mördare. Nära till hands är dess förhållande till mutationer och cancer – vi har lärt oss att frukta knölar och fläckar på våra kroppar. Inte långt efter att radioaktiviteten upptäcktes i slutet av 1800-talet lärde vi oss att höga doser uppenbarligen är skadliga för vår hälsa. Men vid förra sekelskiftet var det fortfarande långt kvar tills att de första tecknen på strålningsfobi skulle visa sig.

Strålning är en perfekt kandidat att bli föremål för spökhistorier av alla dess slag. Trots att livet uppkom och frodas i kraftig radioaktiv miljö kan vi inte känna lukten av, se eller höra strålningen.

Perfekta kandidaten

Strålning är en perfekt kandidat att bli föremål för spökhistorier av alla dess slag. Trots att livet uppkom och frodas i kraftig radioaktiv miljö kan vi inte känna lukten av, se eller höra strålningen. På samma sätt som vi fruktar monstren vi inte kan se i mörkret förvandlas strålning i vår fantasi till att bli något hemskare än vad vetenskapen gör gällande. Fröna till strålningsfobi är dock många och ytterst naturliga och blandar man in hoten om kärnvapenkonflikt under Kalla kriget blir de historiska fundamenten för kärnkraftsmotståndet uppenbara.

Om vi förbiser de omedelbara dödsfallen efter atombombsexplosionerna i Japan 1945 träder en helt annan bild av strålning fram än de historier vi så ofta hört. Efter attackarena startades den så kallade Japanese Lifespan Study för att förbättra vår förståelse av låga strålningsdoser under lång tid. Denna studie, fortfarande aktiv, har varit banbrytande och har blivit en vetenskaplig guldstandard för befolkningsstudier då man har kunnat följa fler än 85 000 personer på deras resa genom livet. Bara fem procent av alla cancerdödsfall kan härledas till strålning från bomberna, där dessa fall oftast är resultatet av höga, men icke dödliga doser. Riskerna med radioaktiv strålning, särskilt i jämförelse med andra risker som rökning, visade sig vara mycket små. Studiens slutsats borde ha förändrat vår syn på strålning fundamentalt, men detta blev aldrig fallet.

Detta är kanske som mest uppenbart i medias rapportering av kärnkraftsolyckor, vilket kunde observeras vid Tjernobyl och Fukushima. Baserat på denna syn vore det inte konstigt om man trodde att dessa områden vore livlösa öknar, bebodda av några få monstruöst muterade livsformer, platser där hundratusentals dött eller blivit dödsdömda.

Gravt överskattade

Men en nyligen publicerad studie, ledd av Oxfords universitet, gick igenom den vetenskapliga bevisningen för nuvarande mycket strikta regelverk, ett regelverk som genomsyras av doktrinen att all strålning, oavsett dosnivåer eller tidsspann, leder till cancer. Medan den exakta nivån för absolut säkerhet troligen kommer att förbli okänd var resultaten av studien glasklara: riskerna vid strålning, särskilt vid de låga nivåer som uppkommit i samband med olyckor, var gravt överskattade. Ingen kommer att dö av Fukushima och färre än 150 av Tjernobyl. Detta kan jämföras med de hundratusentals dödsfall som kolkraften står för årligen.

I prövande tider som dessa kan vi inte tillåta att vår politik domineras av rädsla eller ”magkänlsa”, oavsett om man pratar om klimathotet, hållbarhetsfrågor eller energifattigdom.

I prövande tider som dessa kan vi inte tillåta att vår politik domineras av rädsla eller ”magkänlsa”, oavsett om man pratar om klimathotet, hållbarhetsfrågor eller energifattigdom. Detta är särskilt viktigt i frågor där beslut i dag får konsekvenser för sekler framöver. På grund av att lagstiftningen länge drivits av rädsla har kostnaderna för kärnkraft artificiellt höjts till den grad där kärnkraften inte längre är konkurrenskraftig. Det senaste exemplet på detta är Strålskyddsmyndighetens panikartade svar efter Fukushima, då de krävde att många av Sveriges reaktorer skulle behöva dyra och onödiga ombyggnationer. Vi har redan förlorat två reaktorer och Ringhals 1/2 är nästa att möta bödeln.

Kan inte klara klimatet

Men kärnkraften har gjort Sverige till en supermakt på klimatfronten och flera tunga studier har visat att utan kärnkraften har vi ingen chans att minska koldioxidutsläppen i tid. Omvärlden riktar blickarna mot Sverige för klimatledarskap. För planetens och framtida generationers bästa måste vi förbise ogrundade rädslor.

 

Geraldine A Thomas
professor i molekylär biologi, Imperial College London
John C H Lindberg
doktorand, King's College London & Imperial College London


Artikelns åsikter reflekterar inte nödvändigtvis de olika institutioner som författarna är knutna till.