Jag som skriver detta arbetar som polis och tillika kriminaltekniker i Göteborg. Men utan att ljuga, så skulle detta kunna vara skrivet av vilken kriminaltekniker eller lokal brottsplatsundersökare som helst i landet. Jag skriver lika mycket för mig själv, att få ur mig ilskan och sätta den på pränt, som jag skriver för att berätta för människor utanför polisen.
Tänkt dig att du råkar ut för ett inbrott i bostaden, ett vardagsbrott där det försvinner värdefulla föremål. Inte bara rent ekonomiskt, utan också affektionsmässigt. Dessutom uppstår en massa praktiska problem med kontokort som ska spärras, kontakter ska tas med försäkringsbolag, fönster och dörrar ska lagas och så vidare. Visst skulle det kännas snopet att inte polisen gör vad som står i dess makt att lösa brottet, givetvis inom rimliga gränser. Så är det inte i dag.
Det kan bli bättre, både att rent fysiskt i större utsträckning komma till brottsplatsen, men också att låta våra säkrade spår bli analyserade.
Sedan en tid tillbaka har vi blivit ålagda att minimera antalet dna-spår vid inbrott på grund av resursbrist hos Nationellt forensiskt centrum (NFC) med huvudsäte i Linköping. Detta trots att regering och riksdag påtalat att vardagsbrotten är ett prioriterat område. Till detta kommer långa handläggningstider inom olika undersökningsområden, inte bara dna-undersökningarna utan flera andra viktiga områden, exempelvis fingeravtrycksundersökningar.
Enorma handläggningstider
Fungerar det bättre vid de grövre brotten, som exempelvis mord, dråp, våldtäkt med flera? Nej, absolut inte. Visserligen har vi inte en övre gräns för antalet spår som får skickas in för analys i dessa brott, men handläggningstiderna är enorma. I dag får vi räkna med att det tar ett antal veckor innan en undersökning över huvudtaget startas på NFC. Det får vara någon alldeles, alldeles speciellt ärende om man skall hamna i Gräddfilen. Därefter tar det ett antal veckor eller månader innan resultaten är klara.
Jag leker med tanken på hur det är på ett sjukhus – en läkare är beroende av ett snabbt analyssvar för att sätta in relevant vård, likväl som polisen har behov av snabba svar för att leta efter misstänkta. Det är inte speciellt lätt att bedriva undersökningar med nuvarande förutsättningar, antingen det rör sig om ett inbrott, våldtäkt eller ett mord.
En fullständig kollaps
Det vi ser i dag är en total och fullständig kollaps av undersökningar inom flera viktiga områden hos NFC. Låt mig bara ta ett enda exempel ur denna digra samling, ett brott som vem som helst skulle kunna råka ut för:
För några veckor sedan gjorde jag och en kollega en undersökning av en bil, vars förare smitit från en trafikolycksplats där en man skadats mycket svårt på sin cykel. En person greps i närheten av olycksplatsen, men föga överraskande nekade han till brottet. Vårt uppdrag blev då att söka spår i bilen för att knyta en förare till bilen, vilket resulterade i ett antal dna- och fingeravtrycksspår. Trots att förutsättningar för att ha mannen häktad fram till rättegång rent juridiskt fanns, så har jag förståelse för att åklagaren valde att släppa ut honom på grund av NFC:s ledtider. Givetvis är han fortfarande misstänkt, men hur det kommer att gå att få tag på mannen igen, det blir en senare intressant fråga.
Liten probleminsikt
Som kriminaltekniker har vi en ganska skaplig insyn i NFC. Vi har dagliga kontakter med fantastiskt kämpande människor på de olika labben, både i Göteborg och i Linköping. Tyvärr är dessa alldeles för få för att mäkta med de rutiner, standarder och den administration som NFC-ledningen upparbetat genom åren. Vägen har blivit väldigt mycket viktigare än Målet. Vi kan bara konstatera att det finns ett rejält glapp när det gäller kunskap om dynamiken i en brottsutredning hos personer som sitter på NFC:s viktiga stolar. Man har inte tillräckligt insett vikten av godtagbara handläggningstider och vidden av det motsatta.
Vi tycker det är anmärkningsvärt att man fått hålla på så i år efter år i den egna bubblan, utan en rejäl koppling till övriga rättssamhället. Det råder inget tvivel om den akademiska kompetens man besitter, och till detta kommer också en avsevärd retorisk kunskap, men man har missat att det är NFC som är en serviceenhet till polisen och inte tvärt om. Där brister det.
Två förslag till lösning
Jag har två förslag på lösning. Det ena är att kapa trossen och låta NFC glida ut på den privata marknaden och därmed utsätta denna organisation för konkurrens. Som bonus skulle det medföra en frihet för polisen att åter anställa personer med roller som knyter an till kriminalteknik och klassiska undersökningsområden, exempelvis vapenundersökare, foto, fingeravtrycksundersökare med mera, utan inblandning av NFC. Sedan några år har NFC lagt beslag på dessa i Göteborg och av någon outgrundlig anledning har handläggningstiderna ökat efter det.
Den andra lösningen, som jag kanske föredrar, är att helt enkelt byta ut ledningen och de personer som har stark påverkansfaktor i NFC:s strategier. Det gäller helt enkelt att få till ett nytänk kring förståelse av NFC:s roll inom polisen och rättssamhället, förkorta handläggningstider genom att bland annat se över rutiner och administration i ärendehanteringen, återupprätta ett äkta förtroende för sin personal, lyssna och inte styra undan dem som kommer med kritik, att se upp med något som man kan tolka som tystnadskultur av det som har berättats. Sist men inte minst – vara mer prestigelösa och kundorienterade genom att lyssna in hur polis och åklagare vill ha det, i stället för tvärt om.
Agne Gelotte
kriminaltekniker