Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Utveckla arbetslinjen och inför levnadsgaranti

De som i dag står utan ersättning för sin sjukdom eller arbetslöshet bör får en statlig garantiersättning. Denna levnadsgaranti skulle kunna jämföras med garantinivån i föräldraförsäkringen, cirka 5 400 kr brutto per månad. Staten tar på så vis ett solidariskt ansvar för ekonomiskt resurssvaga och individens autonomi och rättsäkerhet stärks, skriver Christina Alvelin och Angela Aylward.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Alliansen har sedan den första juli i år infört förändringar i Försäkringskassans regelsystem i syfte att förkorta sjukskrivningsperioderna och minska ohälsotalen. Den hårdnande arbetslinjen i socialförsäkringssystemet driver allt fler människor mot utanförskap eftersom människors sjukdomstid förväntas passa i en mall och många pressas till att snabbare återgå till arbete. Främst drabbas unga, kvinnor och invandrare.
Sjukpenning ska utgå i begränsad omfattning och arbetsförmåga bedömas i ett tidigare skede gentemot den öppna arbetsmarknaden. Tidsbegränsad sjukersättning utgår som alternativ i rehabiliteringsprocessen och Försäkringskassan (FK) arbetar numera efter försäkringsmedicinska riktlinjer, där det framgår om en diagnos medger sjukskrivning och för hur lång tid arbetsförmågan kan förväntas vara nedsatt.
För en del människor får det förödande konsekvenser eftersom långt ifrån alla uppnår 100-procentig arbetsförmåga efter sjukskrivningsperioden. Efterfrågan på tillrättalagda arbeten ökar och det har uppstått en konkurrenssituation om dessa arbeten på samma sätt som det råder konkurrens på den öppna arbetsmarknaden. För att kunna återgå till ordinarie arbete eller till den öppna arbetsmarknaden är det viktigt att det finns adekvata rehabiliteringsåtgärder att tillgå, vilket inte är fallet.
Okunskap råder
Borde inte alliansen, innan sjukskrivningarna ifrågasätts och människor utförsäkras, tillföra resurser till hälso- och sjukvården så att vårdköerna minskar? Borde inte alliansen, innan FK på förhand anger att vid depression ska sjukskrivning medges en till tre månader, bygga upp en fungerande psykiatrivård?
Försäkringskassan har ett lagstadgat ansvar att samordna rehabilitering för alla sjukskrivna. Okunskapen om detta ansvar är stor bland såväl sjukskrivna som andra samhällsinstanser eftersom FK undviker kontakter med sjukskrivna som saknar sjukpenninggrundande inkomst.
I teorin ska Försäkringskassan bedöma arbetsoförmågan, medicinska hälsotillstånd, social situation och möjlighet till rehabilitering även för denna grupp, men i praktiken arbetar de endast med dem som har sjukpenning.
I en nyligen genomförd studie i Partille kommun påvisas att det inom socialtjänsten finns 91 personer som får ca 3,3 miljoner kronor i försörjningsstöd på grund av att de är sjukskrivna utan rätt till sjukpenning. Försäkringskassan arbetar inte med någon av dem och kommunen utför deras arbete genom att bygga upp en parallellverksamhet inom rehabilitering.
Står utan rehabilitering
Socialtjänstlagens intention om att vara det yttersta skyddsnätet och en tillfällig ekonomisk lösning har med andra ord satts ur spel genom att personer under sin sjukdomstid hänvisas till att leva på försörjningsstöd. Socialtjänstens okunskap om sjukskrivningsprocessen kan dessutom bidra till subjektiva bedömningar, vilket kan skapa rättsosäkerhet på grund av godtycklighet i bedömningen av rätten till ekonomisk kompensation.
Långt ifrån alla arbetslösa och sjukskrivna har dock rätt till försörjningsstöd, till exempel när hushållet har tillgångar och/eller det finns en sambo/make/maka med försörjningsansvar. På grund av Försäkringskassans bristande ansvarstagande blir de därvid helt utan rehabiliteringsinsatser.
Arbetsförmedlingen är Försäkringskassans samarbetspart vad gäller arbetslivsinriktad rehabilitering. Saknas tillräckligt underlag för rätt till sjukpenning är det AF:s uppdrag att ansvara för att kartlägga, vägleda och matcha personen mot lämpligt arbete eller arbetsmarknadsåtgärd.
Resurser saknas
Arbetsförmedlingen saknar dock tillräckliga resurser för att kunna erbjuda insatser till alla som är i behov av dem. Så när Försäkringskassan bedömer att den sjukskrivnas arbetsförmåga finns gentemot normalt förekommande arbetet på den öppna arbetsmarknaden är det inte sällan som personen "faller mellan stolarna". Man kan vara fortsatt sjuk men inte i den omfattningen att det anses påverka möjligheten att försörja sig själv.
Att på papperet gå från sjuk till arbetslös och konkurrera på lika villkor på den öppna arbetsmarknaden är en stor omställning, i synnerhet om personen inte har rätt till ersättning för sin arbetslöshet.
Kommunerna har fått och kommer att fortsätta få ytterligare kostnader för personer i behov av rehabilitering då det saknas statliga och regionala resurser. Ohälsotalen må minska, men bara på pappret, eftersom sjukskrivna utan rätt till sjukpenning inte finns med i statistiken. Den hårdnande arbetslinjen är såväl rättsosäker för individen som kostnadsdrivande för kommunerna.
Garantibetalning
Vi vill peka på möjligheten att införa en levnadsgaranti, vilket skulle innebära en omfördelning av samhällets resurser så att de som i dag står utan ersättning för sin sjukdom eller arbetslöshet inte i första hand hänvisas till kommunens försörjningsstöd, utan får en statlig garantiersättning. Denna bosättningsbaserade levnadsgaranti skulle vara ett komplement till sjukpenning och a-kassa och inte baseras på tidigare prestationer.
Levnadsgarantin skulle utbetalas till alla sjukskrivna utan rätt sjukpenning och som är aktuella för Försäkringskassans rehabiliteringsansvar samt till alla arbetslösa utan rätt till a-kassa som är inskrivna på arbetsförmedlingen.
Levnadsgarantin skulle kunna jämföras med en garantinivå i föräldraförsäkringen och om den utgick från dagens nivå i föräldraförsäkringen innebär det cirka 5 400 kr brutto per månad. För en del hushåll medför det att försörjningsstöd aldrig behöver bli aktuellt då personer kan göra aktiva val i sin konsumtion och levnadsstil och välja en enklare materiell standard under en period i sitt liv för att slippa söka försörjningsstöd.
Större rättvisa
Med en levnadsgaranti tar staten ett solidariskt ansvar för ekonomiskt resurssvaga och individens autonomi och rättsäkerhet stärks. Försäkringskassan och arbetsförmedlingen får ekonomiska incitament att arbeta med och rikta insatserna till alla inskrivna.
Levnadsgaranti skulle kunna vara en motvikt till strukturellt betingade och orättvisa skillnader i livsvillkor som beror av kön, ålder, etnicitet och tidigare prestationer i arbetslivet.

Christina Alvelin
socionom och mag i utvärdering och styrning hälso- och sjukvård

Angela Aylward
samhällsanalytiker och styrelseledamot i den gröna idéverkstaden Cogito