Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Älskar - älskar inte. Public service har ett viktigt uppdrag och när nu alla tvingas finansiera SVT, SR och UR via skattesedeln vore det på sin plats att satsa mer på seriösa produktioner och rensa bort överskottet av flams och trams. Inte minst för att säkra förtroendet för en av vårt lands viktigaste demokratiska institutioner, skriver Malin Lernfelt. Bild: Lars Pehrson, Christine Olsson / TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ut med flams och trams – renodla public service!

Är de program som SVT, SR och UR sänder värda licenspengarna? Många tycker inte det. När vi efter årsskiftet tvingas betala via skattesedeln är det desto viktigare att renodla verksamheten. Passa samtidigt på att lägga identitetspolitiken på hyllan och sluta konkurrera med privata tidningsföretag, skriver Malin Lernfelt, liberal skribent.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är nästan så att jag skäms att erkänna det, inte minst för mitt tonåriga jag som fortfarande tittar fram då och då för att hånfullt väsa fram något nedsättande om Statstelevisionen, men jag gillar public service. Jag tycker att public service har ett viktigt demokratiskt och publicistiskt uppdrag och att det finns ett stort värde i att vi har TV och radio med en vidare målsättning än att tjäna pengar till ägarna. TV och radio som är fri och obunden och som vill och vågar satsa på en typ av journalistik som är djuplodande, genomarbetad eller helt enkelt smal.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det betyder inte att jag tycker att den allmänna public service-skatt som införs efter årsskiftet är bra. Den är högst problematisk av flera skäl.

För det första kan man i dag ifrågasätta om SVT, SR och UR är de public servicebolag vi vill ha och behöver. Många tycker inte det. Enligt en aktuell Sifo-undersökning som gjorts på uppdrag av SVT Opinion anser var tredje svensk att public service-utbudet i dag inte är värt pengarna. Är det då verkligen rimligt att skattebetalarna skall tvingas betala miljontals kronor för ett oändligt antal Melodifestivaldeltävlingar där artister som bara återfinns i just Melodifestivalen sjunger låtar som ingen tycker är bra och som alla glömt innan rösträkningen är klar? Nej så klart inte. Det är knappast heller Nisse i Hökarängens skyldighet att fixa jobb åt låtskrivare från Skaraslätten eller tvålfagra företagsgigtenorer.

Bygg upp förtroendet

Public service bör inte ha som uppgift att förse svenskarna med program där präster söker fru, avdankade kändisar som bor på slott, flamstramsig morgonradio eller lägga pengar på dyra amerikanska serier som de flesta redan plöjt på Netflix. Allt det där finns redan i mängder på kommersiella kanaler och kommer att fortsätta göra så eftersom det genererar reklamintäkter så det står härliga till.

Skall vi ha skattefinansierad public service i en långsiktigt fungerande modell som medborgarna har förtroende för måste fokus ligga på nyheter, dokumentärer, samhällsdebatt, kulturprogram, svenska dramaserier av hög kvalitet, barnprogram utan tecknade figurer som skriker i falsett och annat som aldrig skulle fått en chans om inte just public service fanns.

Man kan ifrågasätta om SVT, SR och UR är de public servicebolag vi vill ha och behöver. Många tycker inte det.

Det går inte att förneka att mycket av den viktigaste och mest intressanta samhällsdebatten i dag förs inom public service ramar eller att de dokumentärer, kulturprogram och kvalitetsproduktioner som i dag görs på SVT och SR är en tillgång. Men allt detta fina överskuggas i dag allt för ofta av Mellodebaclet vilket får var och varannan svensk att från tid till annan ifrågasätta public service själva existens.

Det är också så att 2 600 kronor (vilket är vad ett hushåll med två vuxna kommer att få betala efter årsskiftet) är relativt mycket pengar för de flesta människor. Särskilt mycket är det om man valt att varken äga en TV eller radio och framförallt inte är intresserad av att titta eller lyssna på statsfinansierad sådan. Även om en majoritet av svenskarna när det kommer till kritan uppskattar sin public service, blir det helt fel att av princip tvångsansluta hela befolkningen och till och med tvinga demenssjuka och dödsbon att betala för kalaset.

Oberoende på riktigt

Dessutom, oberoende TV och radio bör vara verkligt oberoende om den skall vara något att ha. Många av dem som är kritiska mot public service skulle kanske kunna tugga i sig ett och annat tramsprogram. Men när det gäller det identitetspolitiska träsk som man uppfattar att SVT, SR och UR allt för ofta hamnar i blir det stopp och belägg. I stället för att stå upp för journalistik som en yrkesprofession och publicistisk kunskap som grundläggande för verksamheten har public service vid flera tillfällen lagt fokus på ursprung, hudfärg och namn vid rekrytering.

Med sorg i hjärtat tvingas public service-älskaren i mig att ge tonåringen som rynkar på näsan åt Statstelevisionen rätt.

Man förvandlar således journalisten till aktivist och gör hen en del av den berättelse som skildras snarare än den som lyfter perspektiven och utifrån dessa ger en oberoende och trovärdig bild av ett skeende. Sådant agerande från public service har redan, och kommer på sikt i ännu högre grad, att skapa en avgrundsdjup klyfta mellan den som tvingas betala och personerna som ges tillgång till dessa skattepengar.

Rakt åt pipsvängen

Om public serviceuppdraget renodlades, identitetspolitiken lades på hyllan, SVT och SR slutade att via digitala kanaler konkurrera med privata tidningsföretag och nyhetsreportrarna lade ned sina försök att parallellt med ordinarie uppdrag driva opinion lite då och då när andan faller på, skulle det säkert finns goda möjligheter att återuppbygga och säkra förtroendet för en av vårt lands viktigaste demokratiska institutioner.

Men det är förmodligen för mycket att hoppas på när man nu går i rakt motsatt riktning och väljer en modell där många människor tvingas betala för sådant de inte vill ha eller efterfrågar. Med sorg i hjärtat tvingas public service-älskaren i mig att ge tonåringen som rynkar på näsan åt Statstelevisionen rätt. Den nya TV-skatten riskerar att leda rakt åt pipsvängen. Det är oroväckande att så få politiker tycks ta den risken på allvar.

Malin Lernfelt

liberal skribent