Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Anna-Karin Johansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén

USA:s terroristjakt hindrar framsteg i Afghanistan

I dag presenteras utredningen om de svenska militära och civila insatserna i Afghanistan 2002–2014. Vi förväntar oss ett svar på hur målsättningarna inom biståndet och inom militären har bidragit till långsiktig fred och utveckling i Afghanistan. Säkerhetsläget i Afghanistan är nämligen sämre än på många år, skriver Anna-Karin Johansson, Svenska Afghanistankommittén.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Anna-Karin Johansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén

Vi publicerar samtidigt i dag rapporten Afghanistans Road To Self-Reliance, där några av världens främsta experter på Afghanistan lägger fram analyser över omvärldens bidrag till landets utveckling. Utifrån den och våra 35 år av erfarenhet av utvecklingsarbete i Afghanistan skulle vi kunna sammanfatta det i att stora delar av insatserna, både inom biståndet och inom militären, präglats av okunskap, kortsiktighet och otydliga mål.

När Norge redovisade sina slutsatser förra året konstaterades att målet om att nå långsiktig fred och stabilitet hade misslyckats och terrorismbekämpningen bara var delvis uppnådd. Däremot lyftes en framgång fram: Norge hade varit en god allierad till USA och Nato. Nyligen drog Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg exempelvis lärdomen att träning av de afghanska säkerhetsstyrkorna borde ha påbörjats betydligt tidigare, för att möjliggöra för den afghanska staten att själv ta ansvar för landets säkerhet.

Tidskrävande arbete

Att bygga upp fragila och konfliktdrabbade stater tar tid. En av de norska utvärderarna, Paal Hilde, konstaterar i vår rapport att omvärlden inte hade någon långsiktig plan för Afghanistans utveckling, fred och uppbyggnad av en fungerande stat.

Han konstaterar också att kortsiktiga säkerhetsintressen satte agendan för utvecklingsarbetet, att motstridiga mål sattes upp och att de skiftade över tid.

Även i Danmark har en utvärdering gjorts, där Nicole Ball i vår rapport bland annat lyfter fram att statsbyggande är en politisk process och kräver en förståelse för olika maktförhållanden och hur dessa kan ändras, särskilt i ett land som befinner sig i väpnad konflikt.

Gör viktiga framsteg trots allt

Givet de utmaningar Afghanistan står och har stått inför, trots otydliga mål och brist på samstämmighet på insatserna är det dock viktigt att konstatera de framsteg det afghanska folket genomfört sedan 2001. I dag ser vi en 40-procentig ökning på Human Development Index och vi ser stora framgångar inom exempelvis hälsa och utbildning. 8,7 miljoner barn går i skolan, varav 36 procent av dem är flickor. År 2001 uppskattas siffran varit en miljon. Mödradödligheten har sjunkit. Kvinnor finns på ministerposter och sitter i parlamentet, media och det civila samhället har växt. Även om det är en lång väg kvar för ett av världens mest korrupta länder, har Afghanistan klättrat några steg i rätt riktning enligt Transparency Internationals årliga index.

Mark Bowden från UNAMA, FN:s särskilda organ för Afghanistan, riktar i rapporten kritik mot att internationella givare inte tagit in fattigdomsbekämpning som ett tydligt mål förrän helt nyligen. Även Bowden konstaterar att säkerhetsagendans dominans över utvecklingsarbetet och bristen på kunskap gjort Afghanistan till en av världens mest snedvridna biståndsekonomier.

Uppbyggnadsarbetet negligerades

Intresset för att stärka den afghanska polisen, rättsväsendet, narkotikabekämpningen eller att bygga upp en fungerande afghansk administration negligerades på grund av USA:s fokus på terrorismbekämpning. Möjligheterna för den afghanska staten att ta ansvar för säkerhet och utveckling undergrävdes. Militär närvaro upprättades även i områden där det redan fanns ett fungerande samarbete mellan civila organisationer och det lokala samhället.

Stora delar av biståndet kanaliserades via civila organisationer i samarbete med militären, i ett försök att nå tydliga resultat och därmed vinna lokalbefolkningens stöd. Detta var djupt problematiskt eftersom samverkan mellan civila organisationer och militären försatte det långsiktiga biståndsarbetet i fara.

För oss som varit verksamma i Afghanistan under ockupation, inbördeskrig, talibanstyre och under internationell militär närvaro är vår opartiskhet, neutralitet och förankring hos lokalbefolkningen en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta vårt utvecklingsarbete. Svenska Afghanistankommittén har aldrig efterfrågat militärt stöd eller skydd.

Misslyckade insatser

Vi kan i dag konstatera att de olika insatserna, såväl inom biståndet som militära, varken lyckats befria Afghanistan från terrorgrupper eller skapa långsiktig säkerhet.

Sverige påbörjade sitt militära engagemang i Afghanistan 2001. 2003 antogs Politiken för Global utveckling, som innebär att alla politiska beslut ska bidra till en hållbar och rättvis utveckling. Hade Sveriges insatser sett annorlunda ut om Politiken för Global Utveckling varit utgångspunkten för målen om att bidra till fred, utveckling och stabilitet i Afghanistan?

Och kommer de avtal som nu sluts om återtagande av människor som flytt hit till Europa innebära att vi åter får se att biståndet påverkas av andra bevekelsegrunder än Afghanistans utveckling?

Anna-Karin Johansson
generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén