Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Upprepa inte 1960-talets misslyckade exploateringar

Dagens stora stadsomvandlig har förskräckande likheter med 1960-talets vårdslösa och storskaliga exploatering av Göteborg. Vi bör inte göra om samma misstag som då. Det krävs i stället en bred debatt och politisk förankring om var och hur staden ska växa, skriver Centrum för byggnadskultur.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Stora förändringar planeras i Göteborgs centrala delar just nu. På senare år har en medvetenhet vuxit fram i stadsplaneringen om stadskvaliteter, blandstad, bostadssegregation, social hållbarhet, kollektivtrafik och dialogbehov. Parallellt med denna utveckling ser vi dock också oroande likheter med det sena 1960-talet, om än med det ”starka samhället” ersatt av marknaden. Samma stora skala som då, fast med ytlig variation i form och färg. Samma höga exploatering och brådska, med hänvisning till ekonomiska nödvändigheter. Samma vårdslöshet med den äldre bebyggelse som står i vägen – ofta lokaler med låga hyror lämpliga för aktiva föreningar och kreativa småföretag, gynnsamma för blandning och utveckling.

Centrum för Byggnadskultur började sin verksamhet under Byggnadsvårdsåret 1975. Syftet var att nyansera det sena 60-talets ofta ensidiga synsätt. Rivningsvågen hade just svept över arbetarstadsdelar som Annedal, Landala, Masthugget, Olskroken. Det fanns ett starkt behov av en plattform för gemensamma samtal och aktioner. En plattform öppen för forskare, professionella i byggbranschen, politiker, tjänstemän och en intresserad och engagerad allmänhet. I år fyller Centrum 40 år och vi vill fortsätta verka för en allsidig behandling och bred förankring av en hållbar byggnadskultur.

Saknas en bredare debatt

I höst är flera planer aktuella där vi saknar en bredare debatt om vilka konsekvenserna blir för Göteborgssamhället:

  • Längs med Masthuggskajen ska det byggas med så hög exploatering att ingen kan betvivla att det kommer att påverka omkringliggande områden drastiskt. I nuläget är hyresnivåerna kring Järntorget och Långgatorna låga, vilket bidrar till den livsmiljö för kulturverksamheter och föreningar som finns i området. Den våldsamma förtätningen kommer att skapa fastighetsvärden som smittar av sig på omkringliggande bebyggelse, vilket riskerar att tränga undan de människor och verksamheter som befolkar stadsdelen idag. Kommersen är bara ett av flera talande exempel i området. En rivning av den byggnaden skulle innebära både att ett ankare och ett minne från trävaruindustrin i området försvinner, men också att en viktig integrationsskapande miljö för de allra fattigaste göteborgarna trängs undan.

  • I Jernhusens planer för Centralenområdet skisseras en tät kontorsstad utan koppling till behov av sociala stadsrum. I undersökningar som gjorts av planen på uppdrag av Göteborgs stad blir det tydligt att de offentliga rummen inte har prioriterats: Gatorna kommer att bli mörka och blåsiga enligt experter på mikroklimat. Att föreslå att de glasas in som i Nordstan är i bästa fall en ironisk blinkning till att planeringen inte håller en hög kvalitet. Dessutom ställer vi oss undrande till hur en så hög exploatering kommer att påverka resten av staden. Vad betyder denna satsning i centrala Göteborg för segregation och klyftor i staden som helhet? Ett i detta fall statligt bolag, Jernhusen, tillåts sätta agendan för vilket Göteborg den besökande möter. Liksom vid Masthuggskajen driver exploatörerna stadens planerare framför sig.

  • Älvstrandsbolagets planer för det 266 meter höga Karlatornet på Hisingen är i sig en tidstypisk symbolisk handling. Höga hus har historiskt symboliserat makt men också gemensamma angelägenheter. Vasakyrkan placerades i fonden på Östra Hamngatan för att berätta om att staden i början av 1900-talet växte upp på bergen. Detta visade kyrkans maktställning, men också den sociala angelägenhet som verksamheten var. Karlatornet däremot är ett helt privat initiativ utan gemensamma vinningar. Tornet kommer att sticka upp i synfältet, på oväntade ställen, för alla som rör sig i staden – som reklampauserna i en film. Dess placering har inte föregåtts av någon kommunal planering som formulerat vad staden vill med höga hus.

Alla tre exemplen är utpekade som ”noder” i centrala staden, och bra lägen som fastighetsintressen vill utnyttja maximalt. De innebär en exploatering som vi inte varit i närheten av i Göteborg, och en stor omstöpning av Göteborg som helhet. Och de innebär en planering som exploaterar redan existerande attraktiva lägen i stället för att genom planering skapa en mer hållbar stadsstruktur. Om detta finns ledande forskning på Chalmers.

Inte bara en formalitet

När det gäller så stora förändringar som detta rör sig om, vill vi trycka på vikten av att planprocessen inte bara blir en formalitet, utan att vi får en allsidig behandling och bred förankring av en hållbar byggnadskultur. Många fler perspektiv än exploatörernas behöver få ordentlig tyngd.

Ett verktyg som Göteborgs stad har tillgång till är översiktsplaneringen där hållbarhetsmålen finns att utgå från. Här finns möjlighet till en politisk förankring och bred debatt om var och hur staden skall växa.

Att låta de enkla lösningarnas retorik vara det enda gångbara som inte får ifrågasättas är varken demokratiskt eller särskilt smart. Vi har varit med om det förut, på 1960-talet. Spåren borde förskräcka.

Centrum för Byggnadskultur genom

Claes Caldenby

Eva Glader

Einar Hansson

Kristian Jonsson

Vanja Larberg

Krister Olsson

Lotta Särnbratt

Helena Westholm