Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den offentliga debatten kring upplopp i våra förorter visar liknande tendenser och bygger på samma logik. Maktstrukturerna osynliggörs av de privilegierades beklaganden över kulturella skillnader som får de icke-privilegierade att framstå som förövare, skriver debattören. Bild: 	Stefan Jerrevång/TT
Den offentliga debatten kring upplopp i våra förorter visar liknande tendenser och bygger på samma logik. Maktstrukturerna osynliggörs av de privilegierades beklaganden över kulturella skillnader som får de icke-privilegierade att framstå som förövare, skriver debattören. Bild: Stefan Jerrevång/TT

Upploppen är ett symtom på förtrycket mot samhällets utsatta

Upplopp är destruktiva och kontraproduktiva, sa Dr Martin Luther King. Och ingen kan väl förneka sanningshalten i dessa ord efter påskhelgens våldsamma upplopp. Men upplopp är också de ohördas språk och beror på den desperation som föds, lever och frodas i utanförskap i det samhälle som inte hör sina utsattas röster. Vi måste börja lyssna på de som varit nedtystade, skriver Haris Agic, doktor i socialantropologi.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Att upploppen också är kontraproduktiva framgår av det växande drevet mot människor med annan kulturell bakgrund som nu har nått absurda proportioner i det offentliga samtalet. Om saker och ting inte var bra innan så blev de definitivt inte bättre efter upploppen. Inte för någon. Förutom för rasismen.

De xenofoba krafterna har fått redigt med vatten på sin kvarn, så de passar på och larmar om kulturell oförenlighet med syftet att göda en obehaglig kollektiv hämndlogik. Det har gått så långt att en del ledande politiker har låtit sig påverkas av den uppskruvade opinionen. Sverigedemokraterna har lanserat ett 30-punktsprogram med åtgärder som exempelvis högre polisiär närvaro, övervakningskameror, vattenkanoner, gummikulor, tårgas, militärt stöd och till och med utvisning av hela familjer. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch undrade varför polisen inte sköt skarpt mot upploppsmakarna. Alltfler tycks vilja springa åt samma håll: våldsamma upplopp skall mötas med våld.

Väldokumenterad företeelse

”… Men upplopp är de ohördas språk.”, fortsätter Dr King i samma tal och ställer sig frågan: ”Så vad är det som Amerika har misslyckats med att höra?”. Uppenbarligen är upplopp inget nytt fenomen. Snarare handlar det om en återkommande och historiskt väldokumenterad företeelse. Men vad är det som gör att någonting som är så destruktivt och kontraproduktivt ändå upprepar sig titt som tätt? Svaret, enligt Dr King, är den desperation som föds, lever och frodas i utanförskap i det samhälle som inte hör sina utsattas röster. Denna insikt kastar ljus på den åsidosatta men oumbärliga aspekten som handlar om rådande maktstrukturer och deras effekt på det som sker i samhället.

Genom att måla fram de utstötta som ensamt ansvariga skurkar lyckas de privilegierade ducka för sitt eget ansvar. Det kanske mest absurda med detta torde ändå vara att maktstrukturernas riktiga offer – de utstötta – framställs som förövaren. Ironiskt nog är även detta en återkommande företeelse. En analogi kanske kan vara till hjälp här.

Patriarkatets motstånd

Att få offret att framstå som förövaren är ett väldokumenterat knep i patriarkatets motstånd mot kvinnors frigörelse. Det har använts för allt från att legitimera att frispråkiga och olydiga kvinnor bränns på bål som häxor till att erotiskt hungriga och också – paradoxalt nog – sexuellt inaktiva kvinnor stigmatiseras som hysteriska och behandlas med ovariotomi eller lobotomi. I det stora hela har kvinnokampen lett till en del stora triumfer. I dag bränner vi inte kvinnor på bål men det är ingalunda ovanligt att våldtagna kvinnor beskylls för att ha förorsakat sin egen våldtäkt genom att ha varit lättklädda och kanske berusade. Våldtäktsmannen kan ofta rentvås och frias under bisarra förevändningar om att han var föranledd till att genomföra våldtäkt. Offret blir förövaren och förövaren offret.

Den offentliga debatten kring upplopp i våra förorter visar liknande tendenser och bygger på samma logik. Maktstrukturerna osynliggörs av de privilegierades beklaganden över kulturella skillnader som får de icke-privilegierade att framstå som förövare. Det kanske inte är så konstigt. Uppbrott med maktstrukturer som favoriserar en själv kan kräva alldeles för stora uppoffringar för att en ska förmå erkänna sitt eget ansvar i det.

Maktstrukturerna osynliggörs av de privilegierades beklaganden över kulturella skillnader som får de icke-privilegierade att framstå som förövare

Perspektiv som bottnar i ett kolonialt etnocentriskt arv är, ofta oreflekterat men hänsynslöst, ett uttryck för vithetsnormen samtidigt som de kastar skugga över viktiga fakta. Som att mångfald är ett faktum och inkludering är ett val. Som att olikheter i sig inte är problemet utan hur vi förmår eller inte förmår att omfamna dem. Som att förtryckta grupper till sist tenderar att göra motstånd när handlingsutrymmet krymper och förtrycket ökar.

Om upplopp är de ohördas språk, vad, i så fall, är det som Sverige inte hör? Av allt att döma så är det de utsattas röst som inte ges tillräckligt med utrymme. Vi hör inte de fattigas och utstöttas rop efter bättre social infrastruktur, bättre skolor, fler mötesplatser, psykosocialt stöd, trygga boenden, sociala resurser och jobb, högre grad av representation på alla nivåer och en ordningsmakt som skyddar dem.

Om vi verkligen vill ha ett Sverige som är tryggt och som vi kan vara stolta över måste vi börja med att lyssna på och höra de som har varit nedtystade längst.

Haris Agic, Fil dr i socialantropologi och strateg inom demokrati och inkludering