På en del sätt talar unga ordentligare än äldre. Inte i alla avseenden, men i flera. Så här står det i ett mejl:
”Har märkt att, särskilt yngre personer, uttalar pluraländelsen -or som i skrift. Är det jag som är obildad som tycker att vi alltid har uttalat -or som -er i talspråk. Exempel: sager, skjorter. Eller är det datorn som bär skulden?”
Svenskan har massor av substantiv med pluraländelsen -or – i skriftspråk. Vi skriver sagor, skjortor, mattor, plattor, flaskor, sprickor och väskor, men de flesta av oss säger sager, skjorter, matter, platter, flasker, spricker och väsker. Detta gäller de flesta svenska dialekter, men skånskan skiljer sig genom ett flitigare bruk av -or i tal.
Många tvivlar nog på detta, men de noggranna undersökningar som gjorts av talat språk visar att det faktiskt är så: -or uttalas normalt -er. Ändå hör det till de vanligaste klagomålen att journalister och andra uttalar -or som -er. Speciellt lägger man märke till det i orden mammer, papper och flicker. Mer sällan i skjorter och byxer.
Men det är inte bara i ett ökat bruk av -or i talspråk som skiljer yngre från äldre. Yngre säger oftare åck i stället å för skriftens och. De säger antagligen jag i stället för ja lite oftare också. Och de säger oftast till och vid, där många äldre säger te och ve. En del unga säger är, när äldre brukar säga e, som i de e bra.
Så vad är det ungdomarna har för sig? Jo, de talar mer skriftspråkslikt. Detta är inget nytt utan något som präglat talspråkets förändring under flera decennier. Du som läser detta talar förmodligen mer skriftspråkslikt än dina föräldrar gjorde. För 100 år sedan sa nog de flesta körka och böxer. I dag säger nästan alla kyrka och byxer. Man brukar sammanfattande säga att läsuttal breder ut sig. Förklaringen kan vi söka såväl i den allmänna läskunnigheten som i etermediernas skriftspråksnära talspråk.
Journalister i radio och teve talar mer skriftspråksnära än snickare och fiskhandlare. I stort sett tycker de flesta att detta är i sin ordning, men ibland tycker man att det går för långt.
En del tycker att det blir irriterande med ett ”överordentligt” åck i stället för å, eller att det är onödigt att säga jag i stället för ja. Och någon, som i mejlet ovan, tycker att det låter tillgjort att säga skjortor i stället för skjorter.
I dagens samhälle finns skriftspråket runt omkring oss. Det är inte konstigt om talet påverkas. Lite till mans har vi nog tillägnat oss den konstiga idén att skriftspråket är det egentliga språket, som talet ska efterlikna.
Men talet fanns där långt innan skriften, såväl hos den enskilde som hos människan som art.
Lars-Gunnar Andersson
professor i modern svenska vid Göteborgs universitet
Mejla din språkfråga till lars-gunnar.andersson@svenska.gu.se