Ett flertal enkätundersökningar visar att omkring 25 procent av alla ungdomar någon gång avsiktligt har skadat sig själva. I internetpublicerade inlägg ger ungdomar några förklaringar till varför de skadar sig själva. ”Vad som än händer så vet jag vad jag skall göra för att må bättre. Jag har alltid med mig min lilla kniv eller nåt som är vasst. Det blir som nån slags trygghet.” ”Vi är många som skär oss, och jag tror vi är lika normala som alla andra, men vi har det tufft med skolan och kompisar och mycket tjafs och bråk hemma. Jag tror vi är ganska ensamma.”
Uppenbart skadar ungdomarna sig själva för att hantera svårigheter. De flesta ungdomar som skadar sig själva söker inte vård, vare sig inom elevhälsa, ungdomsmottagningar eller barn- och ungdomspsykiatri (BUP). Flera ungdomar anger till och med att de aktivt undviker vården. Exempelvis, ”Jag har hittat ett sätt som funkar för mig och om någon skulle tvinga mig att sluta skulle jag må sämre igen. Jag tror att om någon kom på mig skulle de tvinga mig att sluta, kanske skicka mig till nåt sorts dårhus”.
Samtal kan vara till hjälp
En systematisk kunskapsöversikt visar att samtal är den insats som i första hand kan vara till hjälp för dessa ungdomar. Ungdomarna samtalar också själva med jämnåriga, direkt eller via olika fora på nätet. Enligt de internetpublicerade inläggen är kontakter via sociala media den metod som ungdomarna själva föredrar. Insatser utöver samtal har oklar effekt.
Det har gjorts flera försök att förebygga självskador. En systematisk litteraturöversikt visar dock att ingen av de metoder som kritiskt har prövats har minskat förekomsten av självskador. Det är därför befogat söka bakomliggande förklaringar som kan vara möjliga att påverka. Internationella jämförelser kan vara till hjälp. I Sverige, och andra höginkomstländer, är självskador som vanligast i åldern 20-24 år och blir allt mindre vanliga i åldrarna däröver. I låginkomstländer däremot är självskador hälften så vanliga som i Sverige och risken är som allra minst bland unga vuxna. Mönstret tyder på att unga vuxna i länder som Sverige är utsatta för särskilda påfrestningar som är mindre uttalade i andra åldrar och är mindre uttalade i låg- och medel-inkomstländer.
En systematisk litteraturöversikt visar dock att ingen av de metoder som kritiskt har prövats har minskat förekomsten av självskador.
I Sverige har det under de senaste decennierna skett en utveckling där det dröjer allt längre innan unga kan försörja sig själva. I Sverige år 1990 kunde 75 procent av en årskull försörja sig själva vid 21,5 års ålder. Tjugo år senare 2010 har denna ålder förskjutits till 28,5 år. Bara en liten del av förändringen kan förklaras av att något fler studerar inom högskolan. Huvudförklaringen är att det blivit allt svårare för unga att få arbete. Några av konsekvenserna är att de unga inte har råd med en egen bostad och att de inte kan bilda familj. Utvecklingen avspeglas också i att andelen unga i ålderns 16-24 år med inkomster under normen för socialbidrag har tredubblats under perioden 1990-2004. Unga utan examen från gymnasiet har sämst situation. År 2019 utgjorde de 24 procent.
Bristande framtidstro
En drivkraft till självskadande handlingar bland unga i länder som Sverige kan därför vara problematiska framtidsutsikter. Bristande framtidstro kan också bidra till att förklara psykiska problem bland unga. En undersökning från Linnéuniversitetet visar att 88 procent av alla ungdomar i ålder 18-25 år är oroliga för att bli arbetslösa. En stor grupp tvivlar på att de överhuvud ska få en fast anställning. En annan svensk studie visar att risken för att behöva vårdas på sjukhus för självskada var sex gånger högre för de unga som hade ofullständiga betyg i årskurs 9 jämfört med de ungdomar som hade högra betyg.
Ungdomar som går i grundskolan eller i gymnasiet brukar inte tänka in på arbetslöshet eftersom det är en fråga som ligger flera år framåt i tiden. De är i stället medvetna om att prestationerna i skolan är avgörande för den framtid som kommer att möta dem.
Förbättra livschanserna
Åtgärder för att minska självskador bör därför inriktas på att förbättra livschanserna för unga. Vi föreslår därför;
- Att alla unga får börja gymnasieskolan oavsett betyg i åk 9. I Sverige utestängs de, som inte har godkänd examen från grundskolan, från yrkesutbildning. Detta är unikt för Sverige. Långtidsutredningen har i december 2019 föreslagit denna åtgärd.
- Att unga utan gymnasieexamen erbjuds individuellt anpassad kombination av praktik, utbildning och anställning så att de vid 27 års ålder får en kvalifikation motsvarande gymnasiet. Systemet finns i Nederländerna.
- Att försörjningen av unga vuxna förbättras. Före 24 års ålder kan endast en minoritet försörja genom fast anställning. Huvuddelen lever av studiemedel/bidrag. Vårt förslag är att alla unga utan behovsprövning får tillgång till ett belopp motsvarande studiemedel fram till 24 års ålder.
Sven Bremberg, docent i Socialmedicin, Karolinska Institutet
Lars Jacobsson, professor emeritus i psykiatri, Umeå Universitet