Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Resultatet blir att unga från välbeställda familjer kan komma in på bostadsmarknaden vid ett tidigare stadium, medan unga från mindre bemedlad bakgrund tvingas bo kvar hemma eller riskerar att fastna på andrahandsmarknaden. I praktiken innebär detta att bostadsmarknaden bidrar till segregation, skriver debattörerna. Bild: Fredrik Sandberg
Resultatet blir att unga från välbeställda familjer kan komma in på bostadsmarknaden vid ett tidigare stadium, medan unga från mindre bemedlad bakgrund tvingas bo kvar hemma eller riskerar att fastna på andrahandsmarknaden. I praktiken innebär detta att bostadsmarknaden bidrar till segregation, skriver debattörerna. Bild: Fredrik Sandberg

Underlätta för unga att köpa bostad

Bankernas krav på fast jobb och onödigt tuffa "kvar att leva på"-kalkyler sätter käppar i hjulen för unga som vill kunna köpa sin första bostad. Sverige bör som man har gjort i Norge med hjälp av rabatterat bostadssparande underlätta för unga som ska ut på bostadsmarknaden, skriver bland andra Lina Cronquist, på tankesmedjan Fores.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Bostadssituationen för unga i Sverige är svår. Antingen uppfyller de inte bankernas lånekrav eller så saknas tid i bostadskön. Bostadsbristen tydliggör att Sverige är i behov av en bostadsmarknad som även är anpassad för unga.

Den svenska bostadsmarknaden fungerar väl för hushåll som är sammanboende eller har höga månadsinkomster. Men höga bostadspriser och högt ställda krav för att låna pengar utestänger många unga. I åldersintervallet 20-34 år har enbart 18 procent en lön som räcker för att köpa en nybyggd etta (enligt WSP:s rapport “Ungas möjlighet att köpa en bostad”). Därutöver krävs även en kontantinsats på 15 procent, vilket många unga saknar.

Fastna på andrahandsmarknaden

För unga som har en lägre lön, saknar fast inkomst eller saknar kontantinsats måste anhöriga bidra finansiellt eller gå in som medlåntagare, i vissa fall behövs både och. Det har långt ifrån alla unga i Sverige möjlighet till. Resultatet blir att unga från välbeställda familjer kan komma in på bostadsmarknaden vid ett tidigare stadium, medan unga från mindre bemedlad bakgrund tvingas bo kvar hemma eller riskerar att fastna på andrahandsmarknaden. I praktiken innebär detta att bostadsmarknaden bidrar till segregation. Därutöver riskerar vi att få en norm där unga förväntas få ekonomisk hjälp hemifrån för att köpa en lägenhet.

Vi har en hög andel singelhushåll och många går från jobb till jobb, kanske med goda inkomster men utan fast anställning

I grund och botten är det en rimlig princip att det ska vara höga krav för att få lån. Det minskar hushållens belåningsgrad samtidigt som bankerna får en god säkerhet. Å andra sidan borde det finnas utrymme för en viss flexibilitet. Vi har en hög andel singelhushåll och många går från jobb till jobb, kanske med goda inkomster men utan fast anställning. Bostadsmarknaden bör fungera även för de grupperna.

Binda till låg ränta

En del av problemet är bankernas kvar-att-leva-på-kalkyler, “kalpen”, som har tagits fram för att leva upp till Finansinspektionens krav. Utöver amorteringskraven som har tillkommit de senaste åren ställs höga krav på att hushåll ska klara övriga levnadsomkostnader även efter en rejäl räntehöjning. Bankerna måste självklart försäkra sig om att låntagaren har en hanterbar levnadssituation, men de höga räntorna i kalkylen är inte givna. Dels kan man ifrågasätta om det är sannolikt att räntorna de närmaste åren stiger så mycket som bankerna räknar med. Dels går det att binda hela eller delar av lånet till en låg ränta, och då bör den bundna räntan ligga till grund för kalkylen.

Det ironiska i sammanhanget är att unga på andrahandsmarknaden ofta betalar mer än vad de hade gjort om de hade köpt en lägenhet. I praktiken innebär det att unga klarar av att lägga en stor del av månadsinkomsten på bostaden.

Andra länder försöker hjälpa unga människor in på bostadsmarknaden, inte hålla dem ute. I Veidekkes rapport “Bostadsägarlandet” framkommer det att 90-95 procent av befolkningen i Norge någon gång i livet äger sin bostad och det finns en uttalad statlig ambition att man ska äga sin bostad. För att hjälpa unga in på bostadsmarknaden har flera åtgärder vidtagits.

Kommunalt startlån

Boligsparing for ungdom (BSU), är ett exempel på hur den norska staten uppmuntrar unga att påbörja ett bostadssparande tidigt. BSU innebär att unga upp till 33 år ges möjlighet att spara 25 000 norska kronor per år på ett särskilt BSU-konto som ger en förmånlig ränta. Om man årligen sparar den angivna summan ges även möjlighet att göra ett skatteavdrag på 20 procent av årets insättning. Norge erbjuder även ett kommunalt startlån för unga som inte har möjlighet att få finansiellt stöttning hemifrån. Startlånet kan nyttjas som topplån.

Andra länder har liknande varianter för att underlätta för unga att komma in på bostadsmarknaden. Dessa åtgärder borde vara intressanta för svensk del. Samtidigt bör man vid utformningen av ett system tänka på fördelningseffekten; det finns en risk att stöd för förstagångsköpare främst nyttjas av unga som kommer från familjer med god ekonomi.

Inspiration från Norge

Sammantaget behövs reformerade regler för bolån för att unga ska kunna komma in på bostadsmarknaden. Kvar-att-leva-på-kalkylerna bör ta in ungdomars hela betalningsförmåga, baseras på en lägre ränta och kunna ta hänsyn till om räntan är bunden. Svensk politik bör också hämta inspiration från Norge och andra länder som skapat ett betydligt mer ungdomsvänligt system.

Lina Cronquist, programmet för ekonomiska reformer och entreprenörskap, tandesmedjan Fores

Andreas Bergström, tillförordnad vd, tankesmedjan Fores