Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jihadisten. Utanförskap och ideologiska föreställningar bland individer och organisationer räcker inte för att förklara varför vissa individer väljer att lämna Sverige för att kriga eller stötta terrororganisationer, skriver Christer Mattsson.

Tysta inte diskussionen om radikaliseringens drivkrafter

Det kraftigt polariserade och fördummande samtalsklimatet i kölvattnet av pjäsen ”Jihadisten” har varit allt annat än konstruktivt. Att diskutera faktorer som påverkar människor att ansluta sig till terrororganisationer som IS är inte samma sak som att ursäkta terroristerna. I stället för att ägna oss åt att misstänkliggöra och ibland avsiktligt missförstå varandra måste vi granska kunskapsanspråk, förslag till insatser och olika påståenden, skriver Christer Mattsson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Pjäsen Jihadisten vid Göteborgs stadsteater orsakade debatt i media när den hade premiär. Jag har nu sett den och vid två tillfällen medverkat i panelsamtal efteråt. Det räckte med att det annonserades att jag skulle medverka i dessa samtal för att bli påhoppad i sociala medier och misstänkliggjord. Detta av personer som enligt egen utsago inte sett pjäsen och heller inte avsåg att göra det. Jag tänker inte recensera föreställningen men kommentera dess relation till ett polariserat och fördummande samtalsklimat.

Pjäsen försöker ge perspektiv på orsaker till varför en människa radikaliseras och till exempel ansluter sig till Islamiska staten. Självklart lyckas inte föreställningen att ge en fullständig bild av detta komplexa fenomen, men det har inte heller vetenskapssamhället, eller någon annan, gjort. I kritiken mot pjäsen har det framförts att det är orimligt att anföra utanförskap som en faktor för att förklara terrorresor, folkmord och andra grova brott. Detta är en rimlig kritik – terrorresor och våldsutövande tolkningar av islam är inte enbart ett resultat av segregation och sociala problem i Sverige. Detta lika lite som nazism är en produkt av dåliga uppväxtförhållanden bland pojkar.

En del av förklaringen

Ideologiska föreställningar i extremistiska miljöer är en nödvändig del av förklaringen till varför individer ansluter sig till dem. Utan att förstå ideologin kan man inte heller förklara varför exempelvis Islamiska staten och dess anhängare agerar som de gör. Men i likhet med utanförskap är inte heller ideologiska föreställningar bland individer och organisationer tillräckliga för att förklara varför vissa individer väljer att lämna Sverige för att kriga och på andra sätt stötta terrororganisationer eller varför de anammar våldsamma tolkningar av islam. Pjäsen Jihadisten försöker inte att värdera hur komplexa påverkansfaktorer som leder till extremism hänger ihop. Pjäsen prövar endast att undersöka vad som ryms i en människa och dess omgivning när denne genomgår en radikaliseringsprocess.

De kopplingar som finns i pjäsen till social utsatthet, kriminalitet, ideologi, psykisk ohälsa, påverkan från individer och grupper i ens närhet, avvisning, konflikt och trauma i familjen och upplevelser av diskriminering är alla välkända inom forskningen. Påverkansfaktorerna som pjäsen lyfter är nämligen inget mindre än en provkarta av så kallade push- och pullfaktorer som bland annat EU:s Radicalisation Awareness Network (Ran) refererar till i ett ”issue paper”, författat av Magnus Ranstorp. Trots att både Rans paper, liksom pjäsen, ger viktiga pusselbitar för att förstå orsaker bakom radikalisering är denna förståelse för oss som arbetar med att förhindra radikalisering otillräcklig för att vi skall veta vilka konkreta arbetsformer som kan förhindra radikalisering i framtiden, men det är ett steg på vägen.

I stället för att ägna oss åt att misstänkliggöra och ibland avsiktligt missförstå varandra måste vi granska kunskapsanspråk, förslag till insatser som skall göras och olika påståenden. Samtidigt som tvärsäkra slutsatser ofta framförs i debatten så är det viktigt att betona att vi faktiskt vet väldigt lite om de 300 svenska krigsresenärerna till Syrien och Irak eftersom ingen forskare ännu tillåtits gå igenom Säpos material om dem.

Norsk rapport ger fingervisning

Däremot har den norska säkerhetspolisen (PST) släppt en rapport i vilken de beskriver bakgrunden hos norska medborgare som anslutit sig till IS och liknande rörelser. Här framkommer det bland annat att 88 procent är män och av dessa har 68 procent varit misstänkta för brott innan deras radikaliseringstidpunkt, många för vålds- och narkotikabrott. Hela 31 procent fanns i straffregistret innan de fyllde 16. 18 procent har förlorat en eller båda sina föräldrar under barn- och ungdomstiden. Snittåldern bland de undersökta individerna är 27,5 år och trots det har endast 4 procent påbörjat en universitetsutbildning.

Vidare pekar rapporten på att många saknar en kontinuerlig anknytning till arbetsmarknaden. PST drar själva följande slutsats: ”De som er i faresonen, er hovedsakelig personer som synes å ha hatt en særlig problematisk barndoms- og ungdomstid med tilpasningsproblemer, rus og kriminalitet. De fleste har lav utdanning [utbildning] og har derfor dårlige utsikter til å få arbeid”.

Inget radiklat i pjäsen

Detta tycks vara återkommande teman för västeuropeiska krigsresenärer, vilket även påvisats av Europol. Samtidigt som uppgifterna är talande bidrar de endast delvis till att förklara varför vissa blir radikaliserade medan andra inte blir det. Men att lyfta såväl ideologiska som sociala och psykologiska förklaringsorsaker till radikalisering, likt pjäsen Jihadisten gör, kan knappast anses vara något radikalt ur ett internationellt- eller vetenskapligt perspektiv. Mot denna bakgrund blir diskussioner om huruvida man ursäktar terrorister genom att peka på olika typer av påverkansfaktorer i radikaliseringsprocessen banala och direkt kontraproduktiva.

Suzanne Osten regisserade 1993 en film om en ung nynazists möte med en judisk man. Den var ett bidrag till att försöka ge perspektiv på ondskans drivkrafter, inte en ambition att förklara allt och sedan sätta punkt. Filmen hette Tala! Det är så mörkt. Mer än på länge behöver vi som försvarar det öppna demokratiska samhället faktiskt tala med, och inte om, varandra. Det är mörkt och inte blir det ljusare när vi ber varandra att hålla tyst.

Christer Mattsson

doktorand i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet