Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Tvetydigt från Wallström om kärnvapen

Sverige kommer inte att skriva under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Samtidigt lyfter utrikesminister Margot Wallström fram att ”Sverige är en stark röst för en kärnvapenfri värld”. Vilken ambition är tillräckligt stark för att övervinna den andra? undrar Ante Filip Tepic, statsvetare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vår utrikesminister Margot Wallström har meddelat att Sverige inte kommer att skriva under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Konventionen är otydlig och outvecklad, enligt regeringens utredare Lars-Erik Lundin. Vidare sägs en underskrift kunna hota samarbetet med Nato och USA. Samtidigt lyfter Wallström fram att ”Sverige är en stark röst för en kärnvapenfri värld”.

Vilken ambition är tillräckligt stark för att övervinna den andra? Är det möjligt att tolerera kärnvapen och därmed krig i en strävan efter fred? Är det tvunget att hoppet om en värld utan våld och död bara får existera som utopi?

Signalerna som sänds i samband med detta besked från utrikesministern är negativa på flera sätt. Vi som medborgare har rätt att vara besvikna på våra företrädare som inte förenar sina handlingar med ord. Löften om diverse globala fredsarbeten faller lätt mot ett uttryckligt godkännande av kärnvapnens fortsatta existens och närvaro på den världspolitiska scenen.

Likaså framkommer att Sverige tyvärr inte lyckas upprätthålla någon vidare neutralitet i världspolitiken. Tryck från starkare och större samarbetspartners blir gällande, och eventuella meningsskiljaktigheter sopas undan genom en lydnad av de överordnade alliansvännerna. Intressen visar sig vara starkare än moraliska ideal. Hot om krig verkar accepteras som medel för fred.

Hur verkar Sverige för en kärnvapenfri värld när en konvention som vill förbjuda kärnvapen inte skrivs under?

Det är i sin ordning att inte vilja skriva under ett förbud mot kärnvapen; ingen behöver klandras för att prioritera relationer med partners högre än nedrustningsmål; egna intressen måste inte underkuvas till förmån för andras. Däremot är det dubbelheten som berusar, de motstridiga budskapen som presenteras sida vid sida.

Andra länder sägs behöva engagera sig mer i nedrustningskampen för att det ska löna sig att skriva under. Avtalet måste vidareutvecklas innan en underskrift kan bli aktuell. Allt detta sammantaget är ett anspråkslöst förhållningssätt gentemot den lovade ambitionen, att verka för en kärnvapenfri värld. Hur verkar Sverige för en kärnvapenfri värld när en konvention som vill förbjuda kärnvapen inte skrivs under?

Den tyske filosofen Ernst Bloch betonade att tron på utopin kan ha en befriande effekt i nuet. Något som ännu inte är, kan komma att vara i framtiden. Låt oss hoppas på en kärnvapenfri värld, men verka också för den, kära politiker!

Ante Filip Tepic

statsvetare