Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tre varianter av tillhörighet

Svenskan erbjuder tre språkliga konstruktioner när man ska uttrycka ägande eller tillhörighet. Ibland går alla tre bra, ibland bara den ena, skriver GP:s språkexpert Lars-Gunnar Andersson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Man säger ofta att genitiv uttrycker ägande, men fullt så enkelt är det inte. Tillhörighet är en bättre term.

När vi läste engelska i skolan, fick vi lära oss att engelskan har två typer av genitiv: s-genitiv och of-genitiv. När det handlar om människor och ägodelar, ska det vara s-genitiv: John’s car. När det handlar om ting eller företeelser som hör ihop, brukar det vara of-genitiv: the roof of the house ’taket på huset’.

Vad vi mer sällan tänker på är att svenska också har olika typer av genitiv: s-genitiv och prepositionsgenitiv. Svenskans s-genitiv används mer generöst än engelskans. Johns bil heter det naturligtvis (utan apostrof), men vi kan också säga husets tak vid sidan om taket på huset.

Dessutom har svenskan ytterligare ett knep för att markera tillhörighet, nämligen sammansättning: hustaket.

Vi har alltså tre språkliga möjligheter när vi formulerar oss: Hustaket/taket på huset/ husets tak behöver repareras.

Dessa tre möjligheter är i det här fallet fullt tänkbara. Oftast är alternativen färre, men det är nästan aldrig något vi behöver fundera över. Modersmålstalare är nästan alltid omedvetna talare.

Den som inte har svenska som modersmål har det svårare. Det är faktiskt krångligt att formulera de regler som styr våra val av konstruktion när vi ska uttrycka tillhörighet.

En läsare irriterar sig på att man i högtalaren på spårvagnen (eller spårvagnens högtalare eller spårvagnshögtalaren?) får meddelandet ”Östra sjukhuset – sluthållplats på linjen”. Meddelandet borde ha avslutats med ”linjens sluthållplats”, står det i mejlet.

Det är naturligt att vi inte alltid är överens om vilken konstruktion som låter bäst, men i det här fallet är båda alternativen såväl språkligt korrekta som vettiga. Brevskrivaren undrar också vart ordet ändstation tagit vägen. Det är en annan, men nog så berättigad, fråga.

Svenskan erbjuder alltså tre språkliga konstruktioner när man ska uttrycka ägande eller tillhörighet. Ibland går alla tre bra, ibland bara den ena. Evas bil måste det heta, inte bilen till Eva. Det udda alternativet Evabilen skulle möjligen kunna dyka upp i något vardagligt sammanhang.

Exemplet med hustaket visar att alla tre möjligheterna ibland är tillgängliga. Det viktiga är att inse att det väldigt ofta finns mer än ett alternativ som kan vara språkligt korrekt.

Man kan fundera över tidens flykt, men inte över flykten med tiden, men man kan grubbla både över livets mening och meningen med livet.

Lars-Gunnar Andersson

Mejla din språkfråga till: [email protected]