Alice Bah Kuhnke (MP), Morgan Johansson (S) och Gabriel Wikström (S), vad trevligt att ni vill stärka våra (som borde vara grundläggande mänskliga) rättigheter, att ni vill inkludera oss, visserligen ett eller två decennier för sent, i hatbrottslagstiftningen och ännu en gång ”utreda vår situation”. Jättesnällt faktiskt.
Men, och det här är ett väldigt, väldigt stort men, det är för lite, det är för sent och det mesta är tomma ord.
Nationell katastrof
Ja, Alice, över en tredjedel av oss har funderat på, försökt eller vill ta våra liv, men det beror inte på en gammal och rätt överspelad hatbrottslag eller på att ingen vet varför vi mår dåligt.
Vi mår skit, vi hamnar i depressioner och vi dör för att vi plågas av ett system där staten äger våra genitalier, där en ”utredning” är både gravt rättsosäker och kan ta upp till många år.
Vi mår dåligt för att transvården är en nationell katastrof som torterar oss i ett utdraget grindvaktande av cis-normen (den norm som utgår från att man definierar sig utifrån det kön man fick vid födseln) och en attityd att vi är psykiskt sjuka, vilket vi de facto fortfarande klassas som, medan andra grupper friskförklarats för åratal sedan.
Mitt kön är inget som avdankade politiker och lekmän i Rättsliga Rådet har något att göra med, vem jag får lov att vara och vad jag behöver göra för att uppgradera min penis till en vagina är helt enkelt inte statens angelägenheter.
Jag har själv misshandlats svårt minst tre gånger för vem jag är, mitt blod har spillts på bussgolv och gator för att ingen vill se att ”såna där” transkvinnor är människor.
Vi har i detta land en lag från 1972 som säger att vi skall utredas, att vi måste få en diagnos för att få hjälp, att vi inte är kapabla att avgöra själva vilka vi är.
En lag som har ett stort gapande hål, eftersom det inte existerar några regler för hur en sådan utredning skall gå till, det finns inget i lagen som ger oss några rättigheter.
I stället har ett antal center runt om i landet genom åren utvecklat egna praktiker för hur denna utredning genomförs, vad det är som avgör hur sjuka eller friska vi bedöms vara. Samma transperson kan få helt olika diagnoser på Könsidentitetsmottagningen i Lund och på Karolinska i Stockholm. Allingsås utreder på ett sätt och Linköping på ett annat.
Det är förstås helt oacceptabelt att ställa olika krav för att få hjälp beroende på var i landet en person bor, på samma sätt som det är en katastrof att den behandling och hjälp en person kan få också också skiljer sig, beroende på bostadsort.
Tillgänglig för alla
Nålepilering (diatermi) är något som du kan behöva beroende på hudfärg och/eller pigment i hårstråna, är ett exempel på vad vi kan få hjälp med på ett ställe men inte på ett annat. Listan på behandlingar, det kan handla om HRT (Hormone Replacement Therapy) kirurgi, hårborttagning fettsugning av höfter och lår, hårinplantat och röstträning, som skiljer sig åt beroende på ort kan göras lång och är oerhört diskriminerande
Förlåt om jag låter sur, men min ”utredning” och behandling är nu inne på sitt fjärde år. I snart fyra år har mitt liv ställts på vänt, på tomgång och jag själv har fastnat i ett tröstlöst limbo, och jag börjar ärligt talat bli trött på diverse regeringars utredningar och vackra ord.
Gör något verkligt positivt för transpersoner genom att riva systemet inom transvården, skrota Rättsliga Rådet och lägg lite fucking budget på en human och fungerande transvård i stället för tomma ord. Mitt och alla andra transpersoners kön eller icke-kön är mellan oss och vår läkare, vi måste ha rätt att bestämma över våra kroppar.
Sverige har under en promille ångrare, som ångrar sin kirurgi, att jämföra med att en tredjedel av alla transpersoner befinner sig i skugglandet där vi allvarligt funderar över att ta våra liv.
Utredningarna stjäl åratal av våra liv och vissa förnekas behandling som andra genomgår.
De flesta i den åratals långa kön för att ens påbörja utredning självmedicinerar östrogen och testosteron från skumma internetapotek för att orka leva.
Rimliga rättigheter
Utredningarna är diskriminerande och fullständigt orättvisa vilket delvis också beror på att kirurger över landet är ojämnt fördelade.
Men tack ändå, Alice Bah Kuhnke (MP), Morgan Johansson (S) och Gabriel Wikström (S), för att ni vill inkludera oss i en lagstiftning som vi borde varit en del av från första början, tack för att ni ännu en gång vill utreda vår situation i stället för att faktiskt göra något åt den.
Men, nej tack. Vi vill ha rimliga rättigheter, fungerande vård och våra liv tillbaka.
Fixa problemet, för alla vet redan att det inte är straffskärpningsregeln i brottsbalken, det finns redan kunskap om hur vi mår och varför.
Johanna Marseille
aktivist och kvinna med adjektivet trans