Fiskefrågor är uppenbarligen ett viktigt allmänintresse. Havets resurser tillhör oss alla så det är kanske inte så förvånande att allt fler vill ha ett ord med i laget, särskilt som tillgångarna tycks sina. Det är en skärningspunkt för olika tolkningar av vad som är eftersträvansvärt i fråga om ekonomi, social utveckling, och en natur i balans.
Havet är som Isabella Lövin konstaterat, tyst, stort och delvis oåtkomligt. Detta ger upphov till större osäkerhet än vad som är fallet på land, där vi kan konstatera att exempelvis ett kalhygge är ett område utan vuxna träd. Debatten om vad vi vill eller bör använda havet till skär också ner i vågorna så att skummet yr. Är det sociala sammanhang som fisket reproducerar viktigast eller är det en natur i balans?
Den 25-28:e juni står Handelshögskolan i Göteborg värd för en stor internationell miljöekonomisk konferens. Där kommer vi att presentera ny forskning som visar på ytterligare ett viktigt problem för fiskerireglering som man tidigare bortsett ifrån: den begränsade biologiska kunskapen om hur en fiskpopulation beter sig.
Gör som laxen
Ny forskning visar att fiskar som torsk har ett delvis nedärvt beteende som innebär att de - liksom laxar - återvänder dit de föds för att leka. En viktig skillnad är att laxarna leker i älvar och människan har i alla tider sett dem återvända och förstått att varje älv har sin laxstam. Nu har studier visat att det är likadant med torsken. Den har sin hemort eller delpopulation, i Kattegatt och Skagerrak tror vi att det funnits gott om sådana delpopulationer.
Traditionellt har fiskeförvaltningen förbisett detta beteende hos torsk, som medfört systematiska fel i beståndsuppskattningarna. När beståndet i Kattegatt bedöms nedfiskat till 10 procent av sin ursprungliga biomassa låter det illa. Visserligen är 10 procent litet men man kan trösta sig med tanken att ett par års fiskestopp skulle leda till en återhämtning. Men situationen kan vara ännu värre: Ett antal delpopulationer kan vara helt eller delvis utrotade och det är då en öppen fråga om en återkolonisering sker även om fiskestopp införs.
Detta skulle kunna förklara varför torsken inte återhämtar sig utanför Kanadas ostkust efter den stora och plötsliga kollapsen 1992. Tyvärr finns i Sverige en tydlig parallell till den kanadensiska situationen, då större delen av vår kusttorsk på västkusten har försvunnit. Denna skärgårdstorsk har ett speciellt värde för husbehovs- och fritidsfiskare. Med tanke på vår unika skärgårdsmiljö, skulle tillgång till bra fiske kunna utgöra underlag för en enorm turistindustri och ge mycket glädje till boende och besökare.
Simmar tillbaka som könsmogen
Det har setts som ett mysterium bland forskare och allmänhet att man under flera år observerat stora mängder ungtorsk i bland annat våra fjordar, men aldrig någon vuxen fisk. Förklaringen är alltså att torsken simmar tillbaka till den plats där de föddes när de blivit könsmogna. I nämnda fall är det Nordsjötorsk vars yngel har drivit med vågor och strömmar till västkusten för att senare återvända till Nordsjön som vuxna individer vid ungefär två års ålder.
Denna småfisk är alltså inget tecken på att torsken "är på väg tillbaka" i skärgården. Den betyder inte att vi får tillbaka stora torskar som leker i de lokala subpopulationer som tidigare fanns. Kanske går det att återfå dessa populationer men det kräver i så fall långtgående stopp för både yrkes- och fritidsfiske.
Godtyckligt rutmönster
I vår studie har vi försökt iscensätta vad bristande biologisk relevans kan ha haft för effekt på fiskbestånd som torsk. Fisket i Skagerrak och Kattegatt har traditionellt förvaltats av ICES i tämligen godtyckligt inrutade havsytor med bristande överensstämmelse med fiskens naturliga utbredningsmönster.
I studien har vi identifierat flera områden i Kattegatt där delpopulationer av torsk kan tänkas finnas eller har funnits och resultaten är nedslående. Av åtta eventuellt åtskilda delpopulationer i vårt Kattegattscenario är hälften i dag så kraftigt decimerade att det inte går att bedöma om de är helt har försvunnit eller kan återuppbyggas. Samtidigt frodas beståndet i Öresund med en mångdubbelt högre fisktäthet.
Är det för att miljön är renare? Nej, det är för att trålning är förbjudet i Öresund sedan 1932 (på grund av all annan sjöfart). Resultatet av lättsinnet i den politiska hanteringen är alltså att man har tillåtit ett fiske på delpopulationer som inte tålt ett högt fisketryck och därmed utrotad dem på grund av att beståndsuppskattningen har gällt "hela" torskpopulationen i Kattegatt. Då fisket är som mest intensivt under lekperioden när torsken ansamlas på sin födelseplats, är risken överhängande att subpopulation efter subpopulation slås ut.
Kategattorsken är unik
Allt är dock inte nattsvart även om läget är allvarligt. Fiskeripolitiken på senare år har förbättrats bland annat i form av olika typer av regleringar som utflyttning av trålgräns, fredningsområden i Laholmsbukten och Skälderviken under lekperioden, vadfiskeförbud i många fjordavsnitt i Bohuslän, med fler åtgärder. Förhandlingarna om Kattegattorsken går också vidare på detta spår; man har insett att Kattegattorsken är unik och utgör en egen delpopulation (eller alltså troligen flera delpopulationer).
Gällande kvotregleringar har dock visat sig verkningslösa, om det är alla eniga; torsken bifångas och slängs, alternativt svartlandas ändå. Just nu pågår utvecklingen av ett förslag om ett marint reservat i Kattegatt med avsikt att skydda lekområdena. Områdesskydd måste emellertid göras mycket stora för att vara verkningsfulla annars kommer inte fisketrycket att minska på de delbestånd man vill skydda. Det är ju ett mycket tydligt faktum att enda stället på västkusten där det finns riktigt gott om torsk är i Öresund som är nästan helt fredat från trålning.
Prioriterad fråga för institutet
Sammanfattningsvis kan vi gratulera Fiskeriverket till vissa framsteg men först när en minskning av fiskeribetingad dödlighet kan avläsas är utvecklingen på rätt väg. Det är viktigt att yrkesfiskarna görs delaktiga i besluten genom att få individuella överlåtbara fiskerättigheter men det måste ske med hänsyn tagen till den verkliga biologin. Man kan inte fördela rättigheter till ett fiktivt bestånd utan man måste förstå och ta hänsyn till beståndsstrukturen!
Göteborg har nu äntligen fått det nya havsmiljöinstitut man kämpat för och nu måste dessa och andra viktiga fiskefrågor prioriteras.
Johan Stål
fil dr i marinekologi forskare vid Handelshögskolan vid Göteborgs universtiet
Thomas Sterner
professor i miljöekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg
Håkan Eggert
docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg