Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Roland Kunz, schweizisk pionjär inom palliativvård, har sagt att man inte kan objektifiera en människas uppfattning om livskvalitet. Mitt lidande och min livskvalitet kan endast jag mäta, ingen annan, varken läkare eller präst. Den subjektiva upplevelsen är den avgörande men den har ingen talan, argumenterar<strong id= Elisabet Abelin-Norell. Bild: Fredrik Sandberg/TT, Björn Abelin">
Roland Kunz, schweizisk pionjär inom palliativvård, har sagt att man inte kan objektifiera en människas uppfattning om livskvalitet. Mitt lidande och min livskvalitet kan endast jag mäta, ingen annan, varken läkare eller präst. Den subjektiva upplevelsen är den avgörande men den har ingen talan, argumenterar Elisabet Abelin-Norell. Bild: Fredrik Sandberg/TT, Björn Abelin

Tillåt frivillig dödshjälp — allt annat är ovärdigt

Jag, liksom den 64-årige man som häromdagen fick hjälp av läkaren Staffan Bergström att dö, vill själv bestämma över mitt livs avslut. Jag har levt färdigt och vill dö, vilket jag förhoppningsvis kommer att få göra i Schweiz i höst. Min sista tid ägnar jag åt att försöka förmå både landet där jag bor — Frankrike — och mitt ursprungsland Sverige att tillåta frivillig dödshjälp, skriver Elisabet Abelin-Norell, leg. läkare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag har brutit mot Jante-lagen, paragrafen ”Du skall inte tro att du kan göra din röst bättre hörd än någon annan”. Mina brott har jag beskrivit tidigare i GP. Mitt återfallsbrott är att skriva till president Macron i Frankrike, där jag bor sedan snart 35 år.

Jag skrev: ”Upplysningstidens ljus spred sig från Frankrike och nådde även Sverige. Mitt hopp, min önskan, är att detta nya ljus än en gång skall nå mitt ursprungsland i norr. Mitt hopp är alltså, herr President, att ni måtte verka för en lagstiftning i Frankrike som tillåter läkarassisterad död. I så fall skulle kanske Sverige följa efter.”

Hoppas på ljuset

Min sista tid i livet tillbringar jag med att argumentera i svenska medier för läkarassisterad död. Nu hoppas jag på ljuset från Frankrike och dess president.

I Sverige låter jag nu i stället Hamlet (i Carl August Hagbergs översättning) föra talan:

”Att vara eller icke vara, det är frågan:

Att ta till vapen mot ett hav av kval

Och göra slut på dem med ens. — Att dö —

En nåd att stilla bedja om. — Att dö,”

Varför återfaller jag i brott? Jag är svårt drabbad av ålderdomens härjningar i min kropp. Ålderdomen, inte sjukdom, slog till, hårt. I början var slagen ganska lätta men blev allt hårdare. Mina ögon, min kamera, gick långsamt sönder. Jag mötte synnedsättningen med avancerad IT-teknologi. När ålderdom också slog mot min hörsel så försöker jag slå tillbaka med hörapparat. Min telefon är kopplad till den. Jag kan ännu kommunicera. Jag existerar men jag lever knappast fastän hjärtat ännu slår och lungorna får syre. Jag har levt ett rikt liv enligt min egen bedömning. Jag har levt färdigt, men jag är fortfarande ett subjekt och jag vill inte bli ett objekt.

Nu svälter min hjärna, den lider av hunger, av brist på näring från text och tal. Den hungern ger vrede, inte depression. Nu lider jag själv av existentiell smärta i livets nedåtsluttning efter att ha varit på höjdpunkten. Jag har ansökt om att få avsluta mitt liv hos Dignitas i Schweiz och har fått grönt ljus för detta.

Många samtal om liv och död

Vem är jag som vill avsluta mitt liv i värdighet, med värde? Inte försöka begå självmord med risk att misslyckas utan hellre få läkarassisterat döende. Jag är en snart 85-årig barnneurolog som ofta burit budskap om lidande och död men också tjänat den Hippokratiska eden att lindra, att trösta, efter bästa förmåga. Det blev många samtal om liv och död, om existentiella frågor med såväl barn och ungdomar som med deras föräldrar.

I dessa Corona-tider talar man inte explicit om frivillig dödshjälp, men pandemin har satt strålkastarljuset på kriser i sjukvård/palliativvård och äldreomsorg. När lagen inte respekterar mitt människovärde och min yttersta frihet så vill jag kunna respektera mig själv. Att jag inte slutar att skriva om det här beror på min strävan att andra en gång skall få samma rätt som jag har fått hos Dignitas i Schweiz.

Mitt lidande och min livskvalitet kan endast jag mäta, ingen annan, varken läkare eller präst.

Roland Kunz, schweizisk pionjär inom palliativvård, har sagt att man inte kan objektifiera en människas uppfattning om livskvalitet. Mitt lidande och min livskvalitet kan endast jag mäta, ingen annan, varken läkare eller präst. Den subjektiva upplevelsen är den avgörande men den har ingen talan.

Svårt fysiskt lidande människor har krävt samma som jag när deras obotliga sjukdom lett in i den slutliga fasen, den där inte ens palliativ-vården räcker för att lindra smärtan. Det sista verktyget saknas.

Väntan på min död, som Corona hindrade, när gränserna åter är öppna, ger mig en oerhörd trygghet och ger mig kraft, kraft att skriva på ett tangentbord utan att egentligen se tangenterna. Jag har tagit farväl av mina närmaste, familj och vänner, i lugn och ro. I tid och i fysisk närvaro. Min uppskjutna död ger mig än större möjlighet att vara nära dem även om det sker digitalt.

Möjligheten finns inte

Detta mitt privilegium borde alla få bli delaktiga av, inte bara i de länder som redan i lagstiftning skyddar sina medborgares död utan i alla civiliserade samhällen. I varken Sverige eller Frankrike finns den möjligheten.

I Sveriges riksdag ligger nu ett förslag om kriminalisering av all hjälp till självmord. Om detta skulle gå igenom skulle brott begås mot människans värde, mot rätten till självbestämmande i livets slutskede samt göra palliativläkares arbete än mer juridiskt oklart. Man förstår inte skillnaden mellan frivillig dödshjälp och självmord, som professor Johan Cullberg upprepade gånger försökt förklara är väsensskilda till sin natur.

Försök förstå begreppet

Att ha noll-vision för självmord är eftersträvansvärt. Dit når man genom att tala om ”död” lika öppet som man talar om ”liv”, genom att sluta tabubelägga ordet ”dödshjälp” för att i stället försöka förstå begreppet. Då kan man motverka självmord och samtidigt förespråka att det plågsamma döendet avkortas hos en outhärdligt lidande människa med svåra och obotliga fysiska eller psykiska smärtor orsakade av sjukdom och/eller ålderdom.

Ord är viktiga. Inte minst i lagtext. Frivillig dödshjälp - ”en nåd att stilla bedja om”.

Elisabet Abelin-Norell, Leg. läkare