Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Få människor tycker att tiggeri är uppbyggligt. Också de som tigger gör det nästan undantagslöst för att deras barn ska slippa. Om det fanns alternativa försörjningar skulle nästan ingen välja tiggeri. Men tveklöst hjälper det i den nöd dessa människor befinner sig i, skriver debattören. Bild: Olof Ohlsson
Få människor tycker att tiggeri är uppbyggligt. Också de som tigger gör det nästan undantagslöst för att deras barn ska slippa. Om det fanns alternativa försörjningar skulle nästan ingen välja tiggeri. Men tveklöst hjälper det i den nöd dessa människor befinner sig i, skriver debattören. Bild: Olof Ohlsson

Tiggeriförbudet är en skam för Kungsbacka

Att Kungsbacka nu väljer att förbjuda tiggeri är en ynkedom. Priset för att vi ska slippa känna skam och obehag när vi går förbi tiggare är att barn i romska samhällen svälter, fryser och kanske i värsta fall dör, skriver Aaron Israelson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under de år jag jobbade med hemlöshet och socialt utanförskap i Göteborgsområdet mötte jag i stort sett alla som tigger i Kungsbacka. De hade bara gott att säga om Kungsbackaborna: Givmilda och anständiga människor. Gott folk, helt enkelt.

Nu – sedan kommunfullmäktige klubbat ett lokalt tiggeriförbud – och många av dem som tigger i kommunen tvingas återvända till en ännu mer miserabel tillvaro i Rumänien, utan möjlighet att ställa mat på barnens bord, tvingas de ompröva den bilden. Åtminstone bilden av Kungsbackas styrande politiker.

Slipper svälta

Kommunstyrelsens moderate ordförande, Hans Forsberg, har sagt följande till GP om hur han motiverar ett tiggeriförbud:

– Vi ser också att det drar med sig andra saker och tror inte att vi hjälper folk genom att tillåta det.

Forsbergs två bärande argument förtjänar att nagelfaras.

Låt oss börja med det sistnämnda. Få människor tycker att tiggeri är uppbyggligt. Också de som tigger gör det nästan undantagslöst för att deras barn ska slippa. Om det fanns alternativa försörjningar skulle nästan ingen välja tiggeri. Men tveklöst hjälper det i den nöd dessa människor befinner sig i.

De hundralappar de lyckas skicka hem varje månad gör att deras barn slipper svälta i ett land där barnbidraget är hårt villkorat och inte räcker till. Pengarna säkerställer mediciner till gamla och sjuka, skolgång och kläder till de små och värme i skjulen där de bor.

Priset vi betalar för att slippa se mänsklig nöd är att barn och äldre i sydöstra Europas fattiga romska samhällen – som för tankarna till tredje världen, fast med vårt kontinentala klimats hårda vintrar – svälter, fryser och i värsta fall dör. Det är ett pris vi måste räkna in när våra politiker inför tiggeriförbud för att vi ska slippa skam och obehag när vi går förbi den som tigger på väg in till mataffären.

När tiggeriförbud infördes i Köpenhamn såg man att de kvinnor som blev kvar ofta tvingades in i sexhandel.

Forsbergs första argument måste vi vända på: Det är när tiggeriet förbjuds som människor tvingas söka sina försörjningar på andra sätt. De som i desperation över misären där hemma trots allt stannar kvar i Sverige kommer då att behöva ägna sig åt andra saker. När tiggeriförbud infördes i Köpenhamn såg man att de kvinnor som blev kvar ofta tvingades in i sexhandel. Butiks- och fickstölder ökade.

Precis som den oppositionelle centerpartisten Fredrik Hansson siar kring vad som kan bli en följd av tiggeriförbudet i Kungsbacka kunde andra i Köpenhamn fortsätta sitta i gatumiljön så länge de hade ett munspel. Själv gick jag förbi en man som tafatt improviserade på blockflöjt samma vecka som den danska huvudstaden hade infört sitt tiggeriförbud. Trots – eller kanske tack vare – att jag uppskattar musik mycket hade jag föredragit att han hade bett om pengar med ett ”hej, hej”.

Vår beskärda del

Kristdemokraten Niklas Mattson, som varit med och röstat fram tiggeriförbudet, tycker – med ett slitet argument – att ”kravet på ansvar ska ställas genom EU”. Det är lätt att bolla över ansvaret till ”Bryssel”. Men vad är EU om inte dess medlemsländer och medborgare? Poängen med ett europeiskt samarbete är att vi alla delar ansvaret för det som pågår på vår kontinent. Vi måste alla ta vår beskärda del av det.

Västsverige har hittills valt en annan väg än många andra svenska kommuner när det gäller hur vi behandlar dem som kommit till vårt land i en desperat jakt på en nödutgång från eländet. Här har man försökt hjälpa i stället för att förbjuda. Här har barn till dem som tigger kunnat gå i skola. Här har hjälporganisationer försökt erbjuda alternativa försörjningar och vägar in i samhället.

Blivit en del av stan

Kungsbacka kommun blir nu första västsvenska kommun att gå mot strömmen. Det är en ynkedom.

De som tigger längs med Storgatan, Västergatan och Södra Torggatan har i regel gjort det i många år. Platserna är inmutade av samma familjer sedan länge. De har skapat relationer med de Kungsbackabor som stannar till och byter några ord, byter lite slantar mot ett leende och ett tack. De har blivit en del av stan. De är oändligt fattiga i materiellt avseende. Men den andliga fattigdomen hos Kungsbackas styrande politiker är större.

Aaron Israelson är tidigare chefredaktör för gatutidningen Faktum och sedan det europeiska tiggeriet kom till Sverige en av de ledande debattörerna i tiggerifrågan.