Vågen av misstänkta sexuella trakasserier och övergrepp på sommarens musikfestivaler har åter aktualiserat frågan om misstänkta eller dömda förövares etnicitet bör undanhållas allmänheten. Det har länge i Sverige, till skillnad från de flesta andra länder, varit en allmänt accepterad linje att inte ange kulturell och etnisk tillhörighet, annat än när detta har omedelbar betydelse för identifiering av förövare eller för allmänhetens säkerhet.
Är denna mediernas tystnad välgrundad? Att den är välment torde stå klart. Man är rädd att, som det nu ofta heter, öka motsättningarna mellan grupper och bidra till ”främlingsfientlighet”. Men är detta tillräckligt goda skäl för den självpåtagna restriktiviteten? Jag anser inte det och menar att det finns åtminstone två starka skäl som talar för att denna linje bör överges.
För det första är frågan om en förövares etnicitet av klart allmänt intresse, inte minst sedan det nu blivit accepterat att tala om kulturellt betingade värderingsskillnader. Vi vet ännu inte hur stora dessa är och vilka eventuella följder de får. Vi vet att sociokulturella faktorer växelverkar med etnicitet, men inte exakt hur. Mer forskning behövs och därmed bra underlag för sådan. Registrering och offentlig rapportering krävs för detta.
Bästa motmedlet
För det andra motverkar mediernas ovilja att beröra etnicitet och kulturell bakgrund sina uttalade syften. Om allmänheten inte anses vara mogen att få den informationen leder detta till ytterligare osäkerhet och göder ett spekulerande som inte gynnar någon. Om det exempelvis på nätet på lösa grunder hetsas mot förmodat ”icke-svenska” förövare, kan jag inte se annat än att fyllig och sannfärdig rapportering är det bästa motmedlet.
Det som hände i Köln kring nyår och några mindre, men likväl mycket allvarliga, händelser i Sverige borde ha lärt oss en läxa. Förtigande är aldrig bra. Lika farligt är att gå ut med rapporter på löst grundade iakttagelser. Men etnicitet är fullt relevant, på samma sätt som kön, ålder och sociokulturella faktorer är av vikt för att bedöma brott och ska inte förtigas.
Rätt till kunskap
Den svensk som ska ta ställning till svensk flyktingpolitik och integration har en självklar rätt att få reda på i vilken utsträckning brott är överrepresenterade bland nyanlända, eller bland personer som har sina rötter i andra länder men varit i Sverige en längre tid.
Denna kunskap om en aspekt av svensk integration ska vi kunna få via media och via forskning. Om vi finner att brott är vanligare i dessa grupper ska vi diskutera orsakerna till detta, precis som vi gör med alla samhällsproblem. Det är hög tid att myndigheter och media tar detta ansvar.
Rolf Ahlzén
läkare, docent i medicinsk humaniora