Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tankeverksamhet pågår: ö-ö-ö

SPRÅKSPALTEN: Tvekljuden ö-ö-ö eller ä-ä-ä hör till de vanligaste hatobjekten i språket. De låter mest som en sound check innan man kommer till skott. Men är de en nymodighet? Nej, inte alls. Och fler män än kvinnor använder dem.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Ett mejl: ”Ett läte som hörs de senaste åren är äää eller ööö instucket mellan ord som en tankepaus (…). Det är fullkomligt OUTHÄRDLIGT att lyssna på. (…) Varför har det blivit så här?”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Att de här inskotten är vanliga är ställt utom allt tvivel. Ingen är stolt över sina ö-ö-ö eller ä-ä-ä. De hör till de vanligaste hatobjekten i språket, och de finns naturligtvis även i andra språk.

Är det något nytt? Nej, det är det inte. Är det lika vanligt hos alla? Nej, det är det inte.

Lundaprofessorn Gustav Cederschiöld skrev år 1900 följande i sin uppsats Om kvinnospråk: ”Däremot kunna kvinnor i regeln fritagas från ett annat slag av oartikulerade ljud, som är rätt vanligt hos män. Jag menar de stammande lätena ö-ö-ö eller u-u-u eller ä-ä-ä, med vilka mången karl fyller mellanrummen mellan sina ord, då han tänker långsamt eller tveksamt. En kvinna tänker och talar nästan alltid så fort, att hon ej behöver sådant fyllnadsgods.”

Artikeln, som går att hitta på nätet, är ett fascinerande tidsdokument. Men hade han rätt, ö-ar män mer än kvinnor? Ja, enligt en undersökning från 1970-talet är det faktiskt så. Tyvärr finns det ingen senare undersökning att hänvisa till. Man räknade tvekljud, och männen hade fler sådana än kvinnorna. Men det visade sig också att de sociala skillnaderna var större än könsskillnaderna. En enkel sammanfattning: högutbildade män ö-ar mest, lågutbildade kvinnor minst.

Hur ska man förklara detta? Den typiska användningen av ö-ö-ö är i meningar som ”Jag tror att ö-ö-ö att …” Talaren letar efter en lämplig formulering. Ett ö-ö-ö innebär något i stil med ”Var god, stör ej! Tankeverksamhet pågår, fortsättning följer.”

Det fordras ett gott självförtroende för att på det här sättet ta plats språkligt utan att leverera något innehåll. Talaren behåller ordet, och vi får lyssna till vokalerna medan tankeverksamheten pågår.

Alla ö-ar nog ibland. Det finns situationer där man tvingas leta efter rätt formulering. Inte minst i offentliga sammanhang. I direktsändning hörs tvekljuden. I redigerat material är de ofta bortklippta. Det finns många tvekljud i de digitala papperskorgarna på SVT och SR.

Ett specialfall är det ö-ande eller ä-ande som ofta inleder ett yttrande.

– Hur blir det?

– Ä-ä-ä, vi kommer …

Det låter som en sound check innan svaret ges. Det kan ersättas av ett hmm, som begrundar frågan. Och inte minst i sportens värld går det fint med ett näh följt av ett positivt svar: ”Näh, jag tycker vi spelar bra”.

Talspråket innehåller mycket annat än informationstunga ord.

Lars-Gunnar Andersson