Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Den där klappen på axeln har många gånger känts närmast som ett hån då uppskattningen inte avspeglas i våra villkor. Ord och handling stämmer inte överens och då blir den där klappen på axeln inte trovärdig, skriver debattören. Bild: Arkivbild TT

Tacksamhet räcker inte - vi vill ha bättre arbetsmiljö och fler kollegor

I hela världen sprids ett initiativ på sociala medier där vanliga människor tackar oss vårdpersonal för våra insatser under Coronakrisen. Men vi behöver inte applåder eller tacksamhet. Vi vill ha bättre villkor och fler kollegor, skriver sjuksköterskan Jessica Lindberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vi som jobbar i vården har signalerat i decennier att vården krisar och att patientsäkerheten är hotad. Gissa hur vi känner när sjukhusdirektörer och regionpolitiker fortsätter hävda för allmänheten att patientsäkerheten inte är hotad. De är lekmän som yttrar sig, det är vi som är experterna.

Jag har jobbat som sjuksköterska i 20 år. Femton år inom slutenvården, fem år inom hemsjukvården. Jag har blivit slagen, spottad på, kallad de hemskaste saker, fått sticksskador, utsatts för diverse smittor men jag fortsätter, för det är mitt jobb. Coronapandemi eller inte. Vi gör inget nu som vi inte gjort hundra gånger förut. Vi befinner oss i en kris till stor del på grund av att vi har nedmonterat sjukvården medvetet och successivt under de senaste decennierna. En jämlik vård, lika vård för alla, existerar inte längre.

Under mina yrkesverksamma år har jag sett mycket mänskligt lidande på grund av bristande resurser men fortfarande anses vår kritik vara ”gnäll”. Vi och jag orkar snart inte längre. Snälla, kan vi inte prata mer om detta? Det är dags nu.

Klappar på axen

Jag har tagit emot mycket tacksamhet från patienter och närstående under mina år som sjuksköterska, likaså har jag fått många klappar på axeln av min närmaste chef.

Jag förväntar mig aldrig någon tacksamhet från de patienter och närstående jag möter. Det enda jag vill, är att ta hand om dig på bästa sätt, vara den bästa sjuksköterska jag kan vara. Jag vill att just du ska få vad du behöver.

Och den där klappen på axeln har många gånger känts närmast som ett hån då uppskattningen inte avspeglas i våra villkor. Ord och handling stämmer inte överens och då blir den där klappen på axeln inte trovärdig.

Att inte äga en röst i sammanhanget eller få lov att påverka vården i positiv riktning är frustrerande, vi tillåts bara titta på.

Med åren har mina förutsättningar att göra ett bra jobb försämrats, vilket ibland lämnar en dålig eftersmak när man går hem. Jag ser människor fara illa i vården och det är raka motsatsen till varför jag valde detta yrke. Att inte äga en röst i sammanhanget eller få lov att påverka vården i positiv riktning är frustrerande, vi tillåts bara titta på.

Jag ber er att fundera över vad för slags vård vi vill ha i Sverige. Ska den vara tillgänglig alla och baserad utefter behov eller ska den baseras utefter storleken på patientens plånbok? Ställ krav på våra politiker, fundera över hur din röst i valet påverkar oss som land. Alla blir vi sjuka någon gång under vårt liv och behöver då hjälp. Sjukvården behöver er allas hjälp, personalen talar för döva öron sen länge.

Bättre rustade

Jag har svårt att tro att något lands sjukvård kan vara fullt förberedd på en Coronapandemi av denna omfattning som vi har nu, den kapaciteten kan inte upprätthållas i ett normalläge. Jag är dock övertygad om att vi hade kunnat vara betydligt bättre rustade än vi är.

Jag är rädd för var det här ska sluta. Hur många människor kommer att dö på grund av brist på vårdplatser? Hur många av oss vårdpersonal kommer dö i Sverige på grund av utsatthet och brist på adekvat skyddsutrustning? Vad kommer vi utsättas för och tvingas uppleva? Kommer vi orka vara kvar sen eller blir det här den berömda droppen för många av oss? Vi är ju bara människor vi också.

Uppskattning är fint men om så jordens alla invånare ställde sig upp och applåderade ett helt dygn, så skulle vår situation vara oförändrad.

Jessica Lindberg, sjuksköterska hemsjukvården i Göteborg