Förtroendevalda, forskare, fritidsledare… Alla vi pratar med är överens om föreningsidrottens betydelse för integrationen i samhället – en motrörelse till de destruktiva krafter som främst drabbar invånare i utsatta områden. Men trots politikers och myndigheters goda vilja krävs nya samverkansformer för att de medel som investeras i idrotten ska nå full effekt.
En förövare som gång på gång hamnar i fängelse, till exempel en gängkriminell, uppskattas av Brottsförebyggande rådet (Brå) skapa långsiktiga samhällskostnader på mer än nio miljoner kronor. En måttlig misshandel kostar sex miljoner. Ett personrån 225 000 kronor. Gränslinjen mellan att som ung hamna där i stället för på rätt spår i livet är ibland väldigt tunn – inte minst i de av Göteborgs förorter som polisen definierar som särskilt utsatta områden. Där kan en duktig idrottsledare, bra lagkompisar och gemenskapen i en förening fungera som ett avgörande skyddsnät för den enskilde.
Gör skillnad på riktigt
Även när det onda respektive det goda inte kan kontrasteras lika brutalt som ovan, kan idrotten vara det som faktiskt gör skillnad. Skillnad mellan utanförskap och gemenskap, mellan klyftor och jämlikhet, mellan sjukdom och hälsa.
Det som börjar med en gratis prova-på-dag hos den lokala kampsportklubben eller med en ledarutbildning med låga trösklar, slutar ofta med så mycket mer. Idrotten ger oss rörelseglädje, möten över gränser, utmaningar och nya lärdomar. Vi får kunskaper för livet som ofta är mycket mer än bara den direkta idrottsutvecklingen; språkkunskaper, nya vänner, kunskap om föreningsliv, demokrati, värdegrund, sociala koder och ibland även jobbmöjligheter genom ett utökat nätverk. Idrotten är en av landets bästa integrationsmotorer.
Idrotten är en av landets bästa integrationsmotorer.
Det här vet beslutsfattare och tjänstemän. Därför ges också idrottsrörelsen med sina 20 000 föreningar runtom i landet en del av den offentliga kakan (bland annat medel för integrationsfrämjande insatser).
Kraftåtgärder mot föreningsdöden
Historiskt har idrotten i Göteborg fått ett gott stöd från kommunen. Samhället som helhet står dock inför akuta utmaningar – inte minst med koppling till de utsatta områdena. Det behövs en ekonomisk storsatsning för att vända den utveckling som har kallats för ”föreningsdöden”, det vill säga att klubbar tvingas lägga ner till följd av brist på ledare och aktiva, låg föreningskunskap eller svårigheter att klara administrationen kring de kommunala bidragen. I våra kontakter med politiken har vi ställt krav på åtgärder med särskilt fokus på de kulturrika/idrottssvaga områdena:
1. Kraftigt förstärkt kontantstöd för föreningarnas utveckling,
2. Förenkling av kommunens bidragssystem (under tiden behövs funktioner som kan ge mer administrativt stöd),
3. Långsiktig satsning på rekrytering och utbildning av ledare och aktiva.
Finns fler recept
Situationen kräver omfattande insatser. Men det finns även enkla och snabba recept som också kan ge resultat. Nämligen att använda ekonomiska och mänskliga resurser på ett effektivare sätt.
Som idrottens stödorganisationer har Riksidrottsförbundet (RF) och Västra Götalands Idrottsförbund (VGIF) många kontakter med det offentliga. Ibland onödigt många! Samverkan är förstås bra, men alla skulle tjäna på om myndigheternas nuvarande stöd till idrottens integrationsarbete på lokal nivå kunde samordnas och göras mer långsiktigt. Att regeringen numera ser sitt stöd som årligt och återkommande, och inte längre tillfälligt, är ett steg i helt rätt riktning. Dagens och framtidens utmaningar kan inte mötas med bara korta projekt.
Idrottsrörelsens paradgren är att skapa verkliga aktiviteter som får människor att ha roligt, känna gemenskap och må bra. Inte att jaga projektpengar och brottas med krångliga bidragsregler.
Ta som exempel den prova-på-verksamhet som kallas Street Games. Det som började som en integrations- och folkhälsoåtgärd i Angered bidrar i dag till rekrytering av ledare och aktiva i sju olika stadsdelar. Bara i fjol aktiverades 42 föreningar, 23 000 deltagare och 450 ledare – många som annars kanske inte hade kommit i kontakt med föreningsidrotten. Allt sker i samarbete mellan VGIF och anslutna föreningar – men långsiktig finansiering saknas.
Göteborgs stad, VG-region och regeringen är alla betydande medfinansiärer i dag. Var och en har i sin tur olika avdelningar/enheter/nämnder/kommittéer/beredningar som bidrar med pengar ur egna budgetar. För VGIF som samordnare innebär det att vi måste ”springa på alla bollar samtidigt” för att äska pengar ur en rad olika potter, med målet – grovt förenklat – att kunna hjälpa den förening som vill ordna kostnadsfri prova-på-träning för tjejer i Lövgärdet.
Brist på samordning ett problem
Bristen på samordning och hållbarhet är ett stort problem. Därför tar vi nu initiativ till nya kontakter med det offentliga för att gemensamt söka lösningar. Alla som jobbar för inkludering behöver hjälpas åt för att hitta förenklade arbetssätt.
Sedan 2015 har distriktsidrottsförbunden kunnat ge särskilt stöd till föreningar som gjort betydelsefulla insatser för att inkludera nyanlända och utrikes födda i sin verksamhet. Under 2018 tog ett 50-tal föreningar i Göteborg del av pengarna.
Idrottsrörelsens paradgren är att skapa verkliga aktiviteter som får människor att ha roligt, känna gemenskap och må bra. Inte att jaga projektpengar och brottas med krångliga bidragsregler.
Björn Eriksson
ordförande Riksidrottsförbundet
Christer Östholm
ordförande Västra Götalands Idrottsförbund