Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hungerkris. Världen står inför uppgiften att lösa en lång rad hållbarhetskriser, däribland hungerkrisen. För att klara detta behövs ett samlat grepp, skriver Lars-Göran Engfeldt.

Ta ett samlat grepp på hållbarhetskrisen

Klimat- och hållbarhetskrisen. Vinterns trafikkaos har slående likheter med hur den globala hållbarhetsagendan förvaltas. Ansvariga aktörer i uppsplittrade beslutsstrukturer skyller på varandra och det finns inte ett samlat ansvarstagande, skriver Lars-Göran Engfeldt, tidigare svensk miljöambassadör.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Riskerna för klimatet av industrialiseringens negativa sidoeffekter togs upp för första gången på global politisk nivå redan 1968. Då lanserade dåvarande FN-ambassadören Sverker Åström det svenska initiativet som ledde till Stockholmskonferensen 1972. Det är djupt nedslående att det behövts 40 år för att nå dagens politiska insikt. Ändå har denna tid präglats av intensiva förhandlingar och viktiga överenskommelser. Utan FN- konferenserna i Stockholm 1972, Rio 1992 och Johannesburg 2002, hade vi inte fått den omistliga och legitima grund som finns i dag. Hit hör Agenda 21, implementeringsplanen från Johannesburg och de globala miljökonventionerna.

Det finns ett enormt gap mellan överenskommelserna och deras praktiska tillämpning. Förtroendeklyftan mellan rika och fattiga länder, den fragmenterade dagordningen och bristerna i FN-familjens funktionssätt är symptom på att ländernas nationella prioriteringar inte nämnvärt förändrats trots den växande hållbarhetskrisen.

Begränsningarna kom tydligt till uttryck i Köpenhamn. Den redan otillräckliga ambitionen om högst två graders uppvärmning äventyras trots den nu mycket högre insiktsnivån.

Implementeringsgapet och erfarenheterna från Köpenhamn är en övertydlig larmsignal att det inte är en realistisk politik att fortsätta i samma uppsplittrade, lågprioriterade, banor.

Komplex kris

Ett samlat grepp krävs för att komma tillrätta med de gigantiska miljö- och hållbarhetsrelaterade problem som världen nu konfronterar. Till dessa hör klimatförändringarna, hungerkrisen, avskogningen, överfiskningen, befolkningstrycket, ofrivillig migration, ohållbara energisystem, den katastrofala förlusten av biologisk mångfald, kemisk förgiftning och, delvis, instabiliteten i de finansiella marknaderna. Det blir ett mycket högt pris att betala om inte varningarna om irreversibla tröskeleffekter av den pågående förstöringen av jordens ekologiska kapital tas på allvar. Denna säkerhetspolitiska och etiska fråga av allra högsta dignitet sopas i dag under mattan.

G20-mötet om den finansiella krisen hösten 2008 var banbrytande. Världens större ekonomier bör nu snarast ta ett liknande initiativ när det gäller hållbar utveckling. Förutom att driva klimatarbetet framåt med full kraft, bör fokus vara att tidigare överenskommelser faktiskt genomförs och att det blir samstämmighet mellan dagordningens olika delar. En naturlig kärna i en sådan koalition vore USA, Kina, Indien, Brasilien, Sydafrika, EU, Japan och Ryssland. USA:s och Kinas svårigheter att ta en ledarroll ger EU ett särskilt ansvar, och en unik möjlighet, som katalysator och vägvisare.

Ett sådant initiativ måste förankras och ledas inom FN, både av legitimitets- och effektivitetsskäl, samtidigt som consensusprincipen tonas ned. Särskilda insatser behövs för de hårdast drabbade. EU-länderna bör ta på sig en nyckelroll i Afrika.

Förtroendeklyftan måste överbryggas

Reformeringen inom FN kräver ett aktivt, personligt och uthålligt engagemang av stats- och regeringscheferna i de tongivande ekonomierna. Till detta hör införande av ansvarsutkrävande och betoning av genomförande, starkare befogenheter för FN:s generalsekreterare, en konsolidering av FN:s många biståndsorgan och en nedmontering av barriärerna mellan de globala miljökonventionerna med FN:s miljöprogram i en förstärkt roll.

För att överbrygga förtroendeklyftan bör OECD-länderna öppet erkänna tidigare misstag, ta krafttag för att minska sitt eget ekologiska fotavtryck och visa större förståelse för de fattiga ländernas situation. De framväxande ekonomierna måste ges rimligt inflytande i Internationella Valutafonden och Världsbanken, vilka också måste bli mer hållbarhetsinriktade. Industriländerna måste visa större öppenhet för u-länderna i Doha-förhandlingarna angående jordbruket.

Vår civilisationsmodell bygger på ett ohållbart BNP-begrepp som inte väger in miljö och ekosystemtjänster. En naturlig utveckling av ett samlat globalt initiativ är en moderniserad BNP-beräkning för att underlätta övergången till en långsiktigt sund modell. Förhoppningsvis är tiden snart mogen för att allmänt anamma också ett budskap från en annan visionär svensk från 1968, nationalekonomen Erik Dahmén och hans då publicerade bok Sätt pris på miljön.

Lars-Göran Engfeldt