Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Miljöminister Annika Strandhäll förklarade att regeringens godkännande innebär att ta ansvar för det kärnavfall som den svenska produktionen av kärnkraftsel har lämnat efter sig. Men är detta geologiska slutförvar verkligen att ta ett genuint ansvar för avfallet? skriver debattören. Bild: Lars Schröder/TT
Miljöminister Annika Strandhäll förklarade att regeringens godkännande innebär att ta ansvar för det kärnavfall som den svenska produktionen av kärnkraftsel har lämnat efter sig. Men är detta geologiska slutförvar verkligen att ta ett genuint ansvar för avfallet? skriver debattören. Bild: Lars Schröder/TT

Ta ansvar för kommande generationer – vänta med slutförvar av kärnavfall

På samma sätt som föräldern tar ansvar för det lilla barnet ska de samtida människorna ta ansvar för kommande generationer, men inte bara de som omedelbart följer utan också de som ännu inte är födda. Det ställer oss inför avgörande frågor när det gäller hanteringen av kärnavfall, skriver Mats Andrén, professor idéhistoria.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Regeringen har godkänt att det svenska kärnavfallet ska tas om hand i enlighet med den planering som görs av Svensk Kärnbränslehantering AB för ett så kallat geologiskt djupförvar. Planen är att kärnavfallet ska kapslas in och grävas ner i urberget på 500 meters djup. Men det är långt ifrån klart hur det kommer att bli med slutförvaringen. Först väntar en process i Mark och- miljödomstolen för att pröva om SKB:s utarbetade förslag håller för lagstiftningens krav att hålla det använda kärnbränslet isolerat från biosfären tills det är ofarligt. Det finns starka skäl att avvakta med att fatta slutligt beslut om att gräva ner avfallet och i stället invänta ny forskning.

Miljöminister Annika Strandhäll förklarade att regeringens godkännande innebär att ta ansvar för det kärnavfall som den svenska produktionen av kärnkraftsel har lämnat efter sig. Men är detta geologiska slutförvar verkligen att ta ett genuint ansvar för avfallet?

Ohållbara förslag

En sida av ansvaret är att inte nu levande människor ska drabbas av kärnavfallets radioaktiva strålning. Tidigare har det funnits två förslag som visat sig ohållbara. Förslaget att transportera avfallet bort från jorden till månen eller helt sonika skicka ut det i rymden visade sig vara extremt riskfyllt när rymdfärjan Challenger exploderade strax efter avfärd 1986. Den pågående klimatförändringen, som följer av att bruka fossila energikällor, har effektivt avfärdat alla tankar på att avfallet skulle ligga säkert nerborrat i Grönlands ismassor. De båda förslagen tar inte ansvar för samtida eller omedelbart nästföljande generationer.

Det nya förslaget, det geologiska djupförvaret, syftar också till att gömma undan kärnavfallet så att det varken syns eller stör. Men redan nu håller vi kärnavfallet isolerat. Först intill kärnreaktorerna och sedan transporteras det till mellanlagret i Forsmark där det förvaras tryggt och säkert under jord. Det är med andra ord inte viktigt att omedelbart finna en lösning för att ta hand om avfallet utan det finns gott om tid att utveckla den bästa möjliga lösningen för det långa tidsperspektivet. Det är ett politiskt spel som drivit fram ett förhastat beslut om geologiskt slutförvar när det skulle behövas ett mer uthålligt utforskande av möjliga alternativ.

Men de nu levande människorna utgör bara en högst begränsad del av ansvaret

En annan sida av ansvaret rör alla framtida generationer, eftersom partiklarna i kärnavfallet har långa halveringstider och att materian behöver hållas isolerad i åtminstone hundratusen år. Det förslag som väckt störst intresse också internationellt är just det geologiska djupförvaret som kombinerar inkapsling av materian i kopparkapslar med nedgrävning i ett geologiskt stabilt urberg. Finland och Sverige ligger långt framme och SKB är med och driver utvecklingen av konceptet. Här synes vi vara på säkrare mark när det gäller ansvaret för samtida generationer. Även de experter som menar att inneslutningen kommer att ge med sig betydligt tidigare än vad SKB kommit fram till ser inte en risk att de skulle läcka ut i biosfären under de nu levandes samtid. Men de nu levande människorna utgör bara en högst begränsad del av ansvaret.

Mats Andrén
Mats Andrén

Ta stora risker

Ett säkert och ansvarsfullt omhändertagande ställer beslutsfattarna inför en tidsrymd om 4 000 generationer. Låt oss anta den aviserade teknologin håller vad den lovar och isoleringen kommer att fungera genom årtusendena, genom klimatförändringar och istider, allt under det att radioaktiviteten sakta avtar. Är då problemet ur världen? Tyvärr är det bestämda svaret att det absolut inte är löst. Det är inte möjligt att förutse vad människorna och samhällena kommer att göra i framtiden. Det är fullt tänkbart att vi under överskådlig tid kan kommunicera att förvarets innehåll är farligt. Men vad gör ett framtida samhälle som lider av energibrist, inte har vårt teknologiska kunnande, men ändå förstår att här finns stora energimängder (bara några procent av uranets energiinnehåll kan användas i kärnkraftsproduktionen)? Eller vad gör människor som är intresserade av att komma åt de betydande mängder koppar som ett slutförvar skulle rymma utan att bry sig om riskerna? Det vore en mild underdrift att säga att människor tidigare i historien och i samtiden visat sig vara beredda att ta stora risker för att komma åt rikedomar.

Slutsatserna är tre. För att ta ansvar för nu levande generationer behövs inget geologiskt djupförvar. För att ta ansvar för de kommande 4 000 generationerna är djupförvaret ett högst osäkert alternativ. Det behövs fortsatt utveckling av alternativa lösningar under kommande årtionden. Mark- och miljödomstolen bör därför stoppa den planerade slutförvaringen.

Mats Andrén, professor idéhistoria som bland annat publicerat ”Nuclear Waste Management and Legitimacy: Responsibility and Nihilism” (Routledge 2012).