På portalen över flera kyrkogårdar och begravningskapell står den tysta påminnelsen ”Tänk på döden”. På Vedholmen utanför Käringön, och på många andra holmar utefter kusten, finns 1800-talets kolerakyrkogårdar. Längs Bohuskusten har generationer av människor lämnat avtryck efter sig i form av hur de begravt sina döda. Tvärs över Hisingen går det sedan länge torrlagda Bronsålderssundet med sina gravrösen. Varje tid och varje plats har haft sina traditioner. En sak har ändå varit gemensam för dem alla – viljan att ta hand om sina döda och ge dem rum för den sista vilan.
Döden har blivit otrendig
De senaste decennierna har det hänt något. Allt fler begravningsgudstjänster förrättas med endast få, eller ingen anhörig närvarande. Även direktkremationerna har ökat. Ingen samling, ingen rit, inget avsked. Naturligtvis kan det finnas flera orsaker bakom detta. Ändå har förändringen varit så tydlig att det går att tala om en trend. Döden verkar inte längre rymmas i våra liv. Vi har gjort oss av med den. Därmed har vi också gjort oss av med en del av livet.
2011 satte konstnärerna Tomas Ferm och Ann-Charlotte Rugfelt Ferm upp konstverket ”Tänk på döden” över ingången till Nordstans affärsgalleria. ”Man tänker efter när man ser den. Det är ett starkt budskap i en offentlig miljö och man accepterar den efter ett tag” sa de i en intervju i GP. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Konstverket grep tag och manade till eftertanke. Det händer något när ett budskap landar i en miljö där vi inte är vana att se det. De gamla orden fick nytt liv.
Nytt liv
Är det inte något av detta som hänt igen, under den pandemi vi nu går igenom? De gamla orden, riterna och traditionerna har fått nytt liv. Åtminstone har vi på nytt förstått vikten av dem. När antalet närvarande på en begravningsgudstjänst fick vara högst 20 och åtta vid minnesstunden, fick vi på något sätt kontakt med de generationer som gått före oss. ”Så här kan det ju inte vara! Vi måste få begrava våra döda!” Mitt i pandemins skoningslösa framfart fick den oss samtidigt att stanna upp och få syn på det som verkligen betyder något. I den sociala distansen förstod vi hur viktiga våra relationer är. Kanske förstod vi också att vi behöver ha tid för döden för att kunna leva på riktigt.
Om morgondagen vet vi ingenting. Det enda vi vet är att vi lever i dag. Vad är det då som blir viktigt på riktigt?
Ibland tänker jag att det hade varit bra om konstverket över ingången till Nordstan hade fått hänga kvar som en påminnelse om att den sista skjortan inte har några fickor. Om morgondagen vet vi ingenting. Det enda vi vet är att vi lever i dag. Vad är det då som blir viktigt på riktigt? ”Tänk på döden”-texterna är i all sin tysta kärvhet djupast sett en påminnelse om att det mitt i sorg, mörker och saknad finns ett liv att leva och ett hopp som bär oss. Trots allt!
Susanne Rappmann, biskop