När skolor tvingas skära ner i sin verksamhet är det eleverna med störst behov av extra stöd som först slås ut. Dessutom ökar dessa grupper i antal när särskilda undervisningsgrupper läggs ner och det lagstadgade stödet inte fungerar. Det är våra förskolor, grundskolor med tillhörande fritidshem samt gymnasieskolor som drabbas hårdast när nedskärningarna slår till. I många kommuner resonerar man ofta att det går att klämma in några fler elever i varje klass, fler barn i förskolegrupperna och fler elever på varje fritidshem. Arbetsmiljön blir kraftigt lidande men ekonomiskt fungerar det.
Ett spel för gallerierna
Vi som har tagit initiativ till de olika skolupproren är inte ute efter att skapa politikerförakt men faktum kvarstår att våra folkvalda politiker far med osanning när det gäller huvudmannens finansiering av skolan. Det sägs att det satsas på skolan, samtidigt som vi som ska utföra arbetet blir färre och våra arbetsuppgifter blir fler. Vi ska höja kvaliteten samtidigt som vi blir färre som ska utföra arbetet. Här kommer ett exempel på hur det går till när politikerna ”satsar” på skolan:
Vi tar ett räkneexempel från en kommun. Kommunens barn och ungdomsnämnd blev 2018 tilldelade 800 miljoner kronor. Inför 2019 hade politikerna skramlat och lyckats öka nämndens budget med ytterligare tio miljoner kronor. En satsning, åtminstone om man frågar politikerna.
Det politikerna ”glömmer” att nämna i budgeten är att det kostnadsindex som Sveriges kommuner och landsting (SKL) räknar ut några gånger per år ligger på cirka 2,5 procent under 2019. Politikerna i den här kommunen har ökat resurserna med tio miljoner men det hade behövts 20 miljoner (800 miljoner x 1,025) för att bedriva samma förskola, skola och fritidshem som föregående år. När löne- och kostnadsökningar inte kompenseras fullt ut i kommunens budget blir effekten ofta nedskärningar eftersom rektorer lämnas att göra budget för sina verksamheter med sämre ekonomiska förutsättningar än föregående år.
Utöver detta använder kommunala huvudmän ett kreativt språkbruk när de skriver sina budgetar. I stället för att skriva nedskärning kallar de nedskärningarna för effektiviseringskrav, förändringsfaktor, verksamhetsförändring med mera.
Effektivisering behöver inte vara ett problem om det leder till bättre arbetsmetoder, det är ospecificerade effektiviseringskrav vi vänder oss emot
Effektivisering behöver inte vara ett problem om det leder till bättre arbetsmetoder, det är ospecificerade effektiviseringskrav vi vänder oss emot. Vi är kritiska till att huvudmännen skriver i sina budgetar att vi ska skära ner i skolan, men de säger inte hur det ska ske och vad i uppdraget som ska tas bort.
En olöslig ekvation
Vi som startat skolupproren vänder oss emot principen att vi ska bli billigare, men samtidigt bättre. Glappet mellan statens krav på skolan och de resurser de kommunala huvudmännen skjuter till växer och det står i direkt relation till de höga sjukskrivningstalen i förskola och skola.
Problemet är dock inte enbart nedskärningarna i sig, utan att uppdraget fortfarande är detsamma eller rentav förväntas öka
Problemet är dock inte enbart nedskärningarna i sig, utan att uppdraget fortfarande är detsamma eller rentav förväntas öka. Lärare undervisar i allt större klasser, särskilt stöd minskar eller tas bort helt och hållet, elevhälsan minskar och resurs- personal sägs upp. De som far mest illa av nedskärningarna är barnen i förskolan där barngrupperna är stora och andelen utbildade förskollärare låg. Alla som går på fritidshemmen och arbetar på fritidshemmen drabbas hårt av nedskärningarna eftersom elevgrupperna växer i storlek varje år.
Det räcker nu. Den höga arbetsbelastningen måste minska och den fysiska arbetsmiljön måste förbättras. Antingen måste nedskärningarna upphöra eller så måste statens krav på skolan minska. Nu är det dags för våra beslutsfattare att börja tänka till och sluta öka kraven på skolan samtidigt som kommunerna skär ner på skolans resurser.
På söndag den 13 oktober går skolans personal ut i en gemensam skolmarsch tillsammans med skolföräldrarna där vi säger: Stopp, det räcker nu! Vi hoppas att ni är med oss och vi hoppas att ni är redo att stötta oss i denna kamp – för oss som arbetar i skolan och för våra barn och elever.
Linnea Lindquist, rektor, Skolledarupproret
Richard Furukvist, lärare Lövgärdesskolan, Lärarupproret
HP Tran, lärare Vättleskolan, Lärarupproret
Marica Grudeborn, speciallärare Kvibergsskolan Lärarupproret