Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Artur Szulc, författare och skribent

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Svulstig retorik om Polen

Liberalerna Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikströms gruvsamma beskrivning av Polen skulle må bra av några kompletteringar. De både överdriver och sprider felaktiga uppgifter, skriver Artur Szulc, författare och skribent.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Artur Szulc, författare och skribent

Replik

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Polen, 19/1

Liberalerna Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström kräver att Sverige är pådrivande inom EU avseende markeringar gentemot den sittande polska regeringen, som sägs utveckla Polen i en alltmer auktoritär riktning. Att döma av tonläget och de dramatiska formuleringarna i deras debattartikel är läget alarmerande i Polen: mänskliga rättigheter kränks och demokratin urholkas. EU borde verkligen agera, om bilden Ohlsson och Wikström målar upp motsvarar verkligheten. Min ståndpunkt är dock att de dels överdriver, dels sprider felaktiga uppgifter.

Skakat om etablissemanget

Först kan det vara värt att påminna om att det konservativa partiet Lag och rättvisa (PiS) vann valet 2015 och kunde bilda en majoritetsregering. Inget polskt parti har lyckats med den bragden efter 1989. Denna parlamentariska situation har givetvis skakat om det politiska etablissemanget. Plötsligt hade andra partier ingenting att säga till om och PiS kunde friktionsfritt genomföra sina politiska reformer. Detta förargar oppositionen men det är ju så demokrati fungerar. Min personliga uppfattning är att PiS visat sig vara dåliga vinnare och oppositionen dåliga förlorare, men det är en annan fråga. Därtill visar opinionsundersökningar att partiet alltjämt har störst stöd, vilket även det är ytterst ovanligt så här mer än ett år efter valet.

Gruvsam beskrivning

Ohlsson och Wikström tar upp fejden kring tillsättandet av domare i konstitutionsdomstolen, det tilltänkta abortförbudet, inskränkningar i mötesfriheten och att journalister skulle portas från riksdagshuset. Utrymme saknas här för att gå genom varje påstående på uttömmande sätt men deras gruvsamma beskrivning skulle må bra av, till och med, fåordiga kompletteringar.

Dusten kring konstitutionsdomstolen har sin upprinnelse i den förra regeringens hastiga lagförändring sommaren 2015 kring hur domare tillsätts; abortförbudet möttes av massiva protester och drogs tillbaka som förslag (abortlag av svenskt snitt finns det inget stöd för i polsk opinion); mötesfriheten har begränsats såtillvida att rivaliserande demonstrationer inte bör genomföras på samma plats, och det var aldrig tal om att utestänga journalister från riksdagen utan att införa nya pressrutiner, inte helt olika dem som gäller i Europaparlamentet eller exempelvis i tyska Bundestag, och slutligen, jag kan inte minnas att Ohlsson och Wikström protesterade när journalister avlägsnades från polsk public service under den förra regeringen eftersom de bedömdes som misshagliga.

Ett krystat grepp

Ohlsson och Wikström instrumentaliserar också historien när de använder den polska frihetskampen från 1980-talet som fond till dagens situation. Greppet må vara dramaturgiskt men är ändå krystat. 1980-talets kamp, som föregåtts av upprepade manifestationer sedan 1956, handlade om att skaka av sig den röda diktaturen och bygga demokrati. Sin demokratiska rättighet utövade folket 2015 när de valde PiS till att leda landet.

Det finns anledning att följa utvecklingen i Polen precis som det finns anledning att följa processer i andra EU-länder. Varför just Polen får sådan uppmärksamhet i Sverige har mer att göra med den svenska självbilden än med genuint intresse för det södra grannlandet. Polen fungerar som en risig spegel i vilken Sverige kan reflektera sin förträfflighet i. Ohlssons och Wikströms debattartikel är inget undantag i detta avseende.

Artur Szulc

författare och skribent