Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

De urbana utmaningarna är komplexa, samtidigt liknar de varandra i alla Sveriges storstäder. Annsvaret för den urbana politiken behöver samlas på högsta nationella nivå. Oavsett regering behöver vi därför en storstadsminister efter valet, skriver Anna König Jerlmyr (M), Jonas Ransgård (M) och Torbjörn Tenghammar (M).

Sveriges storstäder behöver en egen minister

Världen genomgår en kraftig urbanisering. Mer än hälften av jordens befolkning bor i städer redan i dag. Om drygt tjugo år väntas 80 procent av världens befolkning – sex miljarder människor – bo i städer. Detta är en utveckling som ställer nya krav på en sammanhängande politik, nationellt och lokalt, för att åstadkomma inkluderande och hållbara storstäder, skriver moderaternas oppositionsledare i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Sverige är ett stort land med både landsbygd och storstäder. Det är en styrka att Sverige har båda dessa kvaliteter och det finns ingen anledning att skapa falska motsättningar mellan stad och land. Landsbygden och städerna är ömsesidigt beroende av varandra.

Det går dock inte att bortse från storstadsregionernas ekonomiska tyngd i Sveriges exportpräglade ekonomi. Tillsammans står storstadsregionerna för mer än hälften av Sveriges bruttonationalprodukt (BNP), en andel som har ökat över tid. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) stod Stockholms län för 32 procent, Västra Götalands län för 17 procent och Skåne län för elva procent av Sveriges samlade BNP 2016 [1] .

Städerna ökar i betydelse

Alldeles bortsett från att storstäderna utgör Sveriges ekonomiska motor har de också en allt viktigare politisk roll att spela i en globaliserad värld. De amerikanska storstädernas åtaganden att fortsatt stå bakom Parisavtalet efter att USA som land lämnat klimatavtalet är ett av många exempel på hur städerna ökar i betydelse som politiska arenor för samhällsutvecklingen [2]. Det är en utveckling som ställer stora krav på oss som ber om förtroende att leda Sveriges tre största städer, men det ställer även krav på en nationell politik som undanröjer hinder för en inkluderande och hållbar urban utveckling.

Vi tror att det vore förödande om ansvaret för våra städer splittras upp på de sedvanliga ”stuprören” i regeringskansliet.

Vi är stolta över vad våra städer står för och de styrkor och kvaliteter som de har. Våra städer erbjuder en god livsmiljö för mer än två miljoner människor och är ledande i Sveriges roll som kunskapsbaserad exportekonomi. Men våra städer har också storstadsspecifika problem. Bostadsbrist, dåliga skolor, gängkriminalitet och segregation är urbana fenomen som kräver politiska lösningar.

Tre saker är avgörande för en positiv storstadsutveckling.

  • För det första krävs en skolpolitik som på allvar vänder de senaste årens negativa trend och som gör svenska skolor internationellt konkurrenskraftiga. Bra skolor är viktiga för hela Sverige, men särskilt viktiga i storstädernas utanförskapsområden för att motverka utanförskap och främja social rörlighet. Här behövs insatser för att stärka statusen på läraryrket, återupprätta lärarnas ledarskap över klassrummen och säkerställa att svenska elever inte hamnar efter. Skolor som vi ser misslyckas med sitt kunskapsuppdrag, inte sällan i mer segregerade stadsdelar, måste få nytt ledarskap, tas över av välfungerande skolor eller av skolinspektionen.
  • För det andra krävs ett återupprättande av rättsstaten. Det är inte tillräckligt att polisen griper in när brott redan har begåtts, utan ordningsmakten måste vara närvarande i stadsrummet på ett sätt som förebygger att brott begås till att börja med och verka trygghetsskapande. Kommunerna ska bidra med förebyggande sociala insatser för att stävja kriminalitet, men kommunerna varken kan eller bör axla statens ansvar att värna samhällskontraktet, där människor kan lita på att de åtnjuter statens skydd för sitt liv och sin egendom.
  • För det tredje krävs en stadsplanering som är inkluderande och hållbar – det vill säga en blandning av bostäder, arbetsplatser och service för alla. Där det offentliga rummet blir till trygga naturliga mötesplatser. På nationell nivå måste det till en omfattande reform för ökad rörlighet på bostadsmarknaden. I dag drabbas storstäderna av de politiska låsningarna inom bostadspolitiken.

Det behövs en storstadsminister

En urban borgerlig agenda för Sverige, som förmår att frigöra ännu mer av den potential som finns i våra städer genom att göra dem mer inkluderande, spänner alltså över flera politikområden. Vi tror därför att det vore förödande om ansvaret splittras upp på de sedvanliga ”stuprören” i regeringskansliet. Därför kräver vi, oavsett färg på nästa regering, att en post som storstadsminister inrättas på statsrådsberedningen under statsministern. På så vis samlas ansvaret för den urbana politiken på högsta nationella nivå. Det förtjänar våra städer och det behöver Sverige.

Anna König Jerlmyr (M)

oppositionsborgarråd Stockholms stad

Jonas Ransgård (M)

oppositionsråd Göteborgs stad

Torbjörn Tenghammar (M)

oppositionsråd Malmö stad

 

[1] Regionalräkenskaper 2016, Statistiska Centralbyrån.

[2] ”Globaliseringens lokala uttryck. Städer som noder för global samhällsstyrning eller som slagfält för sociala konflikter?”, Hans Abrahamsson, Institutionen för Globala Politiska Studier, Malmö Högskola/Institutionen för Globala Studier, Göteborgs Universitet, 2011.