Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sveriges arkitekter måste börja tänka utanför lådan

Våra stadsrum behöver mer av arkitektonisk pragmatism. Alla nya byggnader behöver inte i alla lägen vara avvikande, fyrkantiga och se nya ut, skriver nationalekonom David Reiser.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

David Reiser
nationalekonom, Göteborg

I GP 2/4 får Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö frågan om boende i Gamlestaden behöver oroa sig för att nyproduktion inte kommer att smälta in bland det gamla. Svaret blir: ”Smälta in ska det inte göra, men vi ska behålla det gamla så att vi får en tydlig koppling bakåt”.

Äldre byggnader representerar ofta ett specifikt områdes historia. Att bevara är därmed ett respektfullt sätt att ta vårt gemensamma arv vidare in i framtiden. Men att som Siesjö hävda att nyproduktion inte ska smälta in är givetvis nonsens. Vem har bestämt det?

Inga problem på andra håll

I exempelvis Tyskland och Storbritannien återskapas kvarter och stadsdelar i klassisk stil som rivits eller förstörts i krig. I Sverige känns ett sådant förhållningssätt milt sagt avlägset vilket även visar sig väl i GP 8/5 (”Modern arkitektur rör om i Majorna”).

Få svenska arkitekter skulle få för sig att rita nyproduktion i en klassisk arkitektonisk stil. Än mindre få gehör för sin idé. I stället verkar yrkeskåren, väl representerad av ”Den svarta lådan” av Fredrik Löfvenberg från Liljewall arkitekter, lida av en form av arkitektonisk tourettes syndrom där målet alltid tycks vara att sticka ut, provocera och avvika och det gärna i form av en låda.

Inte ödmjuka

Sveriges byggherrar och arkitekter tycks sakna ödmjukhet inför stadsrummet och den svenska arkitekturhistorien och verkar mest intresserade av att vara nyskapande och sätta personliga avtryck. För varför annars välja att bygga en svart, fyrkantig låda på Allmänna Vägen i Majorna när det så uppenbart inte smälter in med omgivningen? Det finns gott om helt nya områden där sådana byggnader kan uppföras.

Det vore önskvärt om svenska arkitekter kunde lägga prestigen åt sidan och börja ”tänka utanför lådan”. Varför inte bygga exempelvis moderna varianter av landshövdingehus eller helt sonika kopior av originalet med spröjsade fönster med mera i stadsdelar som Majorna?

Variera mera

Sverige är starkt präglat av funktionalismen under de senaste sjuttio åren. Men vid det här laget kanske vi kan enas om att vad vårt stadsrum behöver mer av är arkitektonisk pragmatism. Alla nya byggnader behöver inte i alla lägen vara avvikande, fyrkantiga och se nya ut.

David Reiser

nationalekonom, Göteborg