Årets jämförelse av europeiska offentliga sjukvårdssystem (Euro Health Consumer Index, EHCI, 2017) visar att svensk sjukvård fortsätter tappa mark. Sverige står inte bara för de svagaste prestationerna av Nordens fem länder, vi närmar oss den europeiska botten vad gäller valuta för pengarna i vården.
Sveriges starka sida har länge varit förnämliga behandlingsresultat och ett brett utbud av vård för det stora flertalet. Ett dessvärre lika typiskt tillstånd är långa väntetider. Här hamnar Sverige även 2017 i Europabotten – bara Irland och Storbritannien låter patienter vänta ännu längre.
Ett inom andra samhällssektorer vanligt sätt är att undersöka vad som åstadkoms för de resurser som spenderas – ”valuta för pengarna”. Det nedslående resultatet blir att trots medicinska toppresultat får svensken alltför lite för skattepengarna jämfört med andra väl utvecklade länder på vår kontinent. Förklaringen är att svensk sjukvård blivit mycket dyrbar: efter ”superrika” Schweiz, Norge och Luxemburg i kostnadsligan kommer Sverige. För att försvara så höga kostnader kan man inte ha Europas näst längsta vårdköer och dåligt bemötande av patienterna.
Sverige på 29:e plats
I förra årets mätning rankade EHCI Sverige på 25:e plats i kostnadseffektivitet. Sedan dess har situationen förvärrats: EHCI 2017 visar nu att Sverige är 29:a.
Det kan vara frestande att raljera över gapet mellan högstämda politiska ambitioner och den krassa verkligheten. Vi läser regelbundet de senaste utspelen från Sveriges Kommuner och Landsting om att ”nu ska ryggen knäckas på hyrläkarna”. Inget händer i väntrummen men varmluften fortsätter pumpas ut.
Inget kommer heller att hända förrän landstingen börjar hantera sina medarbetare så anständigt att de stannar kvar och att dagens studenter ser en meningsfull framtid i att utbilda sig till läkare, sjuksköterskor och barnmorskor. Klarar regering och landsting inte detta får man dras med dyr inhyrning – och hur skulle köeländet för övrigt se ut om inte hyrpersonal slet med att ta hand om patienter?
Got om vårdpersonal
”Hyrläkarsyndromet” kan ge intrycket att Sverige har ont om läkare och sköterskor. Så är inte fallet. Tvärtom finns gott om utbildad vårdpersonal i Sverige – men hur tas den om hand? Sverige ligger femma i EU:s liga över läkartäthet, före toppländer i EHCI som Nederländerna och Danmark. Samma sak med sjuksköterskor där Sverige ligger fyra i personaltäthet. Men statistiken (2015) från EU:s statistikmyndighet Eurostat säger bara något om mängden yrkeslegitimerad personal som finns, inte hur den används. Kanske det förklarar Sveriges dilemma: om många vårdproffs kroknar, är sjukskrivna och byter karriär står vi där med vakanser, hyrläkare, ineffektivitet och köande patienter.
Andra länder reder ut sina sjukvårdsproblem och går vidare. Danmark har under några år tappat i EHCI-ranking men nu kommit tillbaka (bronsplats i årets index). Finland – nu 6:a i rankingen – avancerar varje år och en bidragande orsak är att man mycket förnuftigt följer den svenska utvecklingen, fångar upp goda erfarenheter men undviker att kopiera svenska misslyckanden. Finländsk sjukvård är mycket kostnadseffektiv och man behöver inte befara idéer om miljardslukande supersjukhus som inte hinner behandla patienter eller teoretiska vårdmodeller rattade av konsulter.
Systemkris?
Kanske är den svenska sjukvårdssjukan uttryck för ett större dilemma? De stora offentliga systemens kris, med ett polisväsende som hellre avskriver än utreder brott, ett försvar utan försvarsförmåga och en arbetsförmedling som inte förmedlar jobb? Är det i den miljön naivt att tro att det skulle finnas politisk beslutsamhet och administrativ ledningskraft att låta svensk sjukvård bli så produktiv och livräddande som trots allt vore möjligt?
Arne Björnberg
Johan Hjertqvist
Health Consumer Powerhouse