“Efter oss, syndafloden”. Dessa bevingade ord yttrades en gång av Madame Pompadour, älskarinna och rådgivare till Frankrikes kung Louis XV. Tanken var att man levde i en tid av ofattbar lyx, som skulle komma att följas av ofattbart elände. Hon blev sannspådd. Syndafloden kom i form av den franska revolutionen, skräckväldet under jakobinerna och därefter de napoleonska krig som ödelade den europeiska kontinenten.
Parallellen må halta något, men den säger ändå något väsentligt om det helvete Vladimir Putin har släppt lös. Den ofattbara lyx han och hans oligarker länge levde i är nu ett minne blott, och konsekvenserna av hans terrorkrig är att två av kontinentens största stater undergår en ödeläggelse av närmast episka dimensioner.
Utländska vapenleveranser
Det som räddat Ukraina undan ett omedelbart sammanbrott är inte bara utländska vapenleveranser och ett närmast ofattbart hjältemod från Ukrainas president, Volodymyr Zelensky, och från alla dem som med vapen i hand försvarar sitt land. Helt avgörande är att den ryska krigsmaktens agerande har varit en i alla avseenden total katastrof. Man lider mycket stora förluster och man tycks inte kunna göra någonting rätt.
All den militära expertis som alltsedan den ryska militärreformen 2009 har målat upp bilder av en förfärande kraftfull och effektiv rysk krigsmaskin har fått betydande anledning till att ompröva dessa ståndpunkter. Om dagens ryska krigsmakt hade ställts emot Nato hade kriget varit över på ett par dagar. Men nu ställs den mot Ukraina, som lämnats att försvara sig själv. Och den ryska förmågan till raketbeskjutning och terrorbombning av ukrainska städer kan tyvärr inte ifrågasättas. Samma gäller den renodlade ondska som präglar Ryssland krigföring mot civila.
Skiljelinjen dras mellan att hjälpa Ukraina att vinna kriget och att söka tvinga fram en kompromiss som låter Putin sitta kvar vid makten
Det är i dag helt klart att Ryssland kommer att förlora kriget. Man har inte lyckats ersätta den ukrainska statsledningen med en Quislingregim. Man har inte lyckats inta några större städer och man når militära framgångar endast i de områden i östra Ukraina där den ryska krigsmakten varit aktiv sedan 2014, när invasionen inleddes. De frågor som nu måste besvaras gäller inte bara hur mycket som efter kriget kommer att finnas kvar av Ukraina. De gäller också hur mycket som kommer att finnas kvar av Ryssland.
Konsekvenserna av Putins invasion av Ukraina kommer att ödelägga landets ekonomiska framtid. Det som kommer att ske kan liknas vid då konsekvenserna av bolsjevikernas maktövertagande i det ryska imperiet 1917: statsbankrutt, kollaps av det finansiella systemet, expropriering av utländska företag, total isolering från västvärldens marknadsekonomier, och en utdragen inhemsk krisekonomi, präglad av statlig kontroll, ransonering, ödeläggelse av det mänskliga kapitalet och en nästan total brist på teknologisk utveckling. Samtidigt är det inte vårt ansvar att rädda Rysslands ekonomi när Putin förvandlar Ukraina till aska och grus.
Omfattande konsekvenser
Alla de som under de senaste två decennierna har målat glada bilder av den ryska ekonomins framtidsutsikter, som har pläderat för omfattande investeringar i Ryssland och för att satsa på ryska aktier, alla de har – likt den militära expertisen – fått en hel del att tänka på.
Den katastrof som nu utspelas kommer att få omfattande konsekvenser även för övriga Europa. Det är nu europeiska regeringar har att bestämma på vilken sida av historien de vill hamna. Skiljelinjen dras mellan att hjälpa Ukraina att vinna kriget och att söka tvinga fram en kompromiss som låter Putin sitta kvar vid makten.
Denna skiljelinje kommer inte bara att avgöra om den ryska krigsmakten skall tillåtas att lägga stora ukrainska städer i aska och grus, med Groznyj och Aleppo som förebilder. Den kommer också att avgöra hur Europa skall gestaltas under kommande decennier.
Medan regeringar i östra Europa har visat betydande moraliskt ledarskap i att stå upp för Ukraina, har regeringar i västra Europa valt att främst fokusera på det egna intresset, på att vattna ur de ekonomiska sanktionerna och på att arbeta för en förhandlad lösning så att man snabbt kan återuppta affärerna med Ryssland.
Rädda affärerna
När ryska trupper var på väg att omringa Kyiv, valde regeringscheferna i Polen, Tjeckien och Slovenien att fara dit med tåg, för att visa solidaritet. Försvarsministern i Litauen följde upp med att resa till Kyiv för att träffa sin ukrainska motpart. Andra har låtit sig fjättras vid den tyska skampålen, bland dem som föredrar att rädda affärerna framför att rädda Ukraina.
Den fråga samtliga journalister nu bör ställa till statsminister Magdalena Andersson, och till försvarsminister Peter Hultqvist, är om de är beredda att ta tåget till Kyiv, för att där förklara för president Zelensky varför Sverige bidrar till att finansiera den ryska terrorn, genom att fortsätt att importera rysk olja och gas, och varför Sverige vägrar att bidra till säkerheten i regionen genom att vägra gå med i Nato.
Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet