På årsdagen för folkmordet i Srebrenica har vi anledning att reflektera över Sveriges politik under Bosnienkriget mellan 1992 och 1995. Det är en bister sanning att Sverige genom en rad felbeslut bidrog till den händelseutveckling som kulminerade i mordet på åttatusen män och pojkar i juli 1995 i Srebrenica i östra Bosnien.
Våra misstag var många. Vi stödde fredsplaner som belönade etnisk rensning, skickade matpaket istället för försvarsmateriel till människor under belägring och prioriterade diplomati över vapenmakt för att bemöta ett angreppskrig.
Ett av de största felbesluten var att vi stödde ett internationellt vapenembargo mot det forna Jugoslavien. Embargot var avsett att ha en mildrande effekt på krigföringen men slog nästan ensidigt mot Bosnien. De serbiska angriparna hade tillgång till Jugoslaviens mäktiga vapenarsenal men den bosniska regeringen tvingades att förlita sig på handeldvapen och ammunition köpt på den svarta marknaden.
Vapenembargot var moraliskt förkastligt men förvägrade också en internationellt erkänd stat rätten till självvärn och bröt därmed mot folkrätten. Trots det lade Sverige flera gånger ned sin röst när FN:s generalförsamling röstade för att undanta Bosnien från embargot.
Med sin militära övermakt tog serberna tidigt kontroll över huvuddelen av Bosniens territorium och kunde från sin styrkeposition rensa stora delar av landet på icke-serber. Tiotusentals människor dödades eller fördrevs från mindre städer och byar. Andra städer belägrades. I Sarajevo, Srebrenica och Tuzla dödades tusentals människor med granater och krypskytteeld eller dog av sjukdomar.
Vapenembargot var moraliskt förkastligt men förvägrade också en internationellt erkänd stat rätten till självvärn och bröt därmed mot folkrätten. Trots det lade Sverige flera gånger ned sin röst när FN:s generalförsamling röstade för att undanta Bosnien från embargot. Svenska regeringsföreträdare uttalade flera gånger sitt stöd till att bibehålla embargot, till synes oberörda av att de därmed förordade ett flagrant brott mot FN-stadgan.
Liksom andra västeuropeiska länder stödde Sverige istället att fredsbevarande FN-trupp skickades till Bosnien. Det var en insats som lovade mycket men misslyckades grundligt. Soldater som i många fall saknade stridserfarenhet sattes in för att bevara en fred som inte fanns. De hade varken ett tydligt mandat, tillräckligt politiskt stöd från sina hemländer eller tydlig styrning från insatsledningen. Den brittiske krigsreportern Martin Bell har kallat FN:s insats i Bosnien för ”sannolikt den mest ad hoc, provisoriska och mest ogenomtänkta i dess historia. Den var inte bara dåligt planerad, utan oplanerad.”
Den 11 juli rullade bosnienserbernas pansarvagnar in i staden och FN-soldaterna tvingades att se på medan männen och pojkarna skiljdes från kvinnorna och flickorna.
Till Srebrenica förlades 450 dåligt utrustade holländska soldater. De var få till antalet, hade svårt att få in materiel till den belägrade staden och hade föga att sätta emot bosnienserbernas övermakt. Däremot utgjorde de utmärkta gisslankandidater. När FN förberedde sig för att flygbomba styrkorna som anföll Srebrenica i juli 1995 hotade serberna att döda 55 tillfångatagna FN-soldater. Bombningarna avlystes.
Den 11 juli rullade bosnienserbernas pansarvagnar in i staden och FN-soldaterna tvingades att se på medan männen och pojkarna skiljdes från kvinnorna och flickorna.
Den internationella strategi som Sverige slöt upp kring i Bosnien ströp landets försvarsförmåga, ersatte den med kraftlösa FN styrkor, kringskar omvärldens handlingsutrymme och uppmuntrade serbernas folkfördrivningskrig. Med mycket få undantag undvek omvärlden att svara på serbernas aggression med avskräckande militärt våld, trots att en sådan taktik hade varit effektiv när hot om flygbombningar hade hjälpt till att bryta belägringen runt Sarajevo i januari 1994.
Ulf Henricsson som var chef för de svenska FN-styrkorna i Bosnien har kritiserat den svenska regeringens starka tilltro till diplomati och hävdat att ”de djupt tragiska händelserna i Srebrenica hade aldrig behövt inträffa om det militära hotet varit trovärdigt.”
Men sådana ord har inte föranlett någon rannsakande diskussion i Sverige. I Bosnien stod Sverige inte upp för fred och rättvisa utan stödde en strategi som pressade offret för en aggression och tillät folkmordets styrkor att rulla vidare. Det är ett mörkt kapitel i Sveriges nutidshistoria.
Markus Balázs Göransson
biträdande lektor i krigsvetenskap på Försvarshögskolan och fil. dr. i internationell politik.