Men flera studier visar att dessa påståenden inte stämmer. I dag uppger 97 procent av svenskarna att de har en nära vän och ensamheten har halverats sedan 80-talet. Självklart ska inte problematiken med ofrivillig ensamhet ignoreras, särskilt nu när många isolerats på grund av viruset. Men faktum är att under normala förhållanden är svensken, i ett europeiskt perspektiv, inte alls särskilt ensam.
Det europeiska snittet för att ha någon nära vän att lita på i händelse av kris är 84 procent. Högst grad av ensamhet upplever personer som bor i tidigare kommunistländer samt i Syd- och Centraleuropa.
Inte heller har svenskarna blivit mer ensamma över tid. Enligt SCB har ensamheten halverats sedan början av1980-talet. Då uppgav över 25 procent att de inte hade någon nära vän medan idag hela 96 procent anser sig ha ett hyfsat fungerande socialt liv. Amerikanerna däremot tycks ha blivit ett allt mer ensamt folk. På frågan hur många nära vänner man upplever sig ha blev svaret i mitten av 1980-talet, tre sådana vänner. Drygt tjugo år senare svarade var fjärde person att de inte hade en enda nära vän. Kanske beror det på att amerikanerna, enligt statsvetaren Robert Putnam, engagerar sig allt mindre i föreningslivet.
Ensamheten bland äldre har inte ökat
Det sägs också att äldre personer är särskilt ensamma och att ensamheten dessutom ökat över tid. Ju äldre desto ensammare tycks vara tumregeln. Men en svensk studie visar att den upplevda ensamheten legat stadigt runt 12 till 15 procent bland personer i åldrarna 76 år och äldre ända sedan 1990-talets början. Så många som sju av tio svenskar över 85 har minst en nära vän. Sanningen har uppenbarligen svårt att få fäste när äldre så ofta beskrivs som en homogen grupp utsatta och inte som människor med individuella förutsättningar och behov. Samtidigt ska sägas att detta inte får blandas samman med att många äldre just i dessa dagar upplever både nedstämdhet och ensamhet till följd av att som riskgrupp känna sig utanför och inte längre vara behövd.
Ansvarskänslan är imponerande när det kommer till frågor som hjälp med inköp till personer i riskgrupper, frivilliga som tillverkar skyddsrockar till vårdpersonal eller snabbutbildning av varslade personer för arbete inom vård och omsorg.
Sverige har i jämförelse med många andra länder ett mycket aktivt föreningsliv. Det har bland annat resulterat i organisationsvana och en fallenhet att tillsammans dra i gång olika aktiviteter. Som nu, när människors liv och hälsa hotas under coronakrisen. Ansvarskänslan är imponerande när det kommer till frågor som hjälp med inköp till personer i riskgrupper, frivilliga som tillverkar skyddsrockar till vårdpersonal eller snabbutbildning av varslade personer för arbete inom vård och omsorg. Sådana insatser kunde knappast komma till stånd om svenska folket vore drabbat av en osynlig epidemi av ensamhet.
Föreställningen att svenskarna är ett ensamt folk grundar sig förmodligen på en sammanblandning av ensamhet och att vi toppar EU-statistiken i fråga om ensamhushåll. Det finns idag närmare 40 procent ensamhushåll i Sverige, i storstäderna är siffran ännu högre. I debatten glöms också ofta bort att ensamhet inte är ett generellt åldersproblem. Oavsett ålder riskerar faktorer som ökad funktionsnedsättning och förlust av närstående att medföra social isolering. Störst andel ensamma äldre finns i särskilda boenden och bland ensamboende med hemtjänst vilket är oroväckande i dessa coronatider.
Ta frågan på allvar
Överdrifter till trots får frågan om ofrivillig ensamhet inte förminskas utan tas på stort allvar. Fokus bör då riktas mot de cirka fyra procent av befolkningen som upplever ofrivillig ensamhet, särskilt mot unga personer upp till 25 år som är den mest drabbade gruppen.
Forskning visar att social isolering kan få tragiska konsekvenser som psykisk- och fysisk ohälsa samt betydande risk att dö i förtid. Dessa hälsorisker kostar samhället miljardbelopp och understryker vikten av att även politiska åtgärder vidtas för att underlätta gemenskap och motverka upplevd ensamhet. Som att förbättra kvalitet och tillgänglighet inom den psykiatriska vården, utveckla nya former för generationsboende samt ge bättre förutsättningar för civilsamhällets frivilligorganisationer att hjälpa de utsatta - inte minst barn och ungdomar.
Jöran Rubensson, tidigare ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF samt expert i utredningen om Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre.