På Göteborgs stadsbibliotek pågår just nu utställningen ”Heliga rum” med bilder från synagogor, kyrkor, moskéer och andra rum för tillbedjan. Det är en spännande utställning med bilder från olika tiders stilideal och fromhetstraditioner.
I de heliga rummen samlas vi till gudstjänst och bön, där hålls också kulturarrangemang, föreläsningar och mycket annat. Andligt och världsligt är tätt sammanvävt såväl inom som utom byggnaderna. För tron tar plats också utanför rummen, i vardagliga handlingar och i samhällsdebatten.
Sverige beskrivs ofta som sekulärt samtidigt som en majoritet av befolkningen bekänner sig till någon av de stora trosinriktningarna. Föreställningen att trossamfund spelat ut sin roll är alltså falsk. En demokratisk sekulär stat är önskvärd, men också ett samhälle där andra än rent sekulära värden får spela roll, såsom kultur, andlighet och religion.
Att Svenska kyrkan eller andra aktörer i samhället skulle avstå från att delta i den offentliga debatten för att undvika att hamna på samma eller motsatt sida som ett politiskt parti faller på sin orimlighet.
Ibland uttrycks en förväntan på att gudstron ska hållas privat, ja nästan hemlig. Samhället ska vara sekulärt och att tro på något är en sak för hem och fritid. Det är en vanföreställning som skadar både samhälle och trossamfund. Våra religiösa övertygelser är själva grunden för det trossamfunden gör, alltifrån gudstjänst till praktiska, sociala insatser.
Som kristen tror jag att Gud skapar världen och att människan är en skapad medskapare. Detta innebär ett ansvar som påverkar synen på hållbarhetsfrågor i alla dess dimensioner. Då livet skadas eller människovärdet hotas manar ansvaret oss att höja rösten och agera snarare än att tiga stilla och uthärda.
En bordsgemenskap snarare än en åsiktsgemenskap
Som biskop möter jag en stor förväntan på Svenska kyrkan att spela en aktiv roll i hur vårt samhälle utvecklas, både genom praktisk handling och genom att delta i samhällsdebatten. Självklart är åsikterna om vad det konkret ska handla om både mångfacetterade, kompletterande och ibland motstridiga. Svenska kyrkan är en bordsgemenskap snarare än en åsiktsgemenskap. Många kan ingå i en familj och känna stark samhörighet utan att för den skull tycka lika. Att olika åsikter och övertygelser bryts mot varandra på ett respektfullt sätt är tvärtom motorn bakom många framsteg som mänskligheten gjort genom åren.
Att Svenska kyrkan eller andra aktörer i samhället skulle avstå från att delta i den offentliga debatten för att undvika att hamna på samma eller motsatt sida som ett politiskt parti faller på sin orimlighet. Det skulle förstås utarma det offentliga samtalet om partierna hade monopol på vissa frågor och att endast frågor som saknade partipolitiska ställningstaganden vore öppna för ett allmänt samtal.
Vi är många som har anledning att fråga oss hur vi kan göra för att bidra till ett samhälle där fler människor kommer till sin rätt, kan hjälpa andra och leva sin dröm. I det arbetet deltar Svenska kyrkan gärna både i samtal och i praktiskt arbete. Vi gör det både innanför och utanför kyrkväggarna.
Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift
LÄS MER:Kyrkovalet lockar allt färre kandidater
LÄS MER:Egil renar hjärta och hjärna med sina pilgrimsvandringar