Slutreplik
Filmpolitik, 5/4 och 11/4
Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och
Gunilla Carlsson (S), vice ordförande i kulturutskottet, försvarar regeringens nya filmpolitik. Deras replik innehåller liksom deras filmpolitiska proposition många entusiastiska ord, men de har väldigt litet samband med den verklighet deras politik leder till.
Det är i och för sig sant att många inom kultur och film välkomnat att något nytt ska ersätta det gamla filmavtalet. Men där slutar faktiskt deras entusiasm. De som berörs av filmpolitiken vill ha något nytt, men de vill inte ha den finansiering, inte den styrning och inte det innehåll som regeringen föreslagit. Då är det faktiskt lite magstarkt av statsrådet att beskriva sin politik som ”ny, frisk luft”.
Magstarkt påstående
Det är också magstarkt att påstå att regeringens politik innebär att de som gör svensk film nu kommer att få vara med och besluta. Det är ju precis tvärtom! Det var för få aktörer med och beslutade om det gamla filmavtalet – det vill Liberalerna inte tillbaka till. Men med regeringens nya filmpolitik får de som skapar eller visar film faktiskt inte besluta alls! För få parter ersätts av inga alls. Avtal ersätts av samtalsgrupper utan makt.
Det stämmer inte heller att regeringens filmpolitik innebär mer pengar till filmen. Filmavtalets 230 miljoner från flera finansiärer ersätts med 210 miljoner från staten. Samtidigt leder en fyrdubblad moms på biobesök troligen till färre biobesökare, och därmed ännu mindre pengar till film.
Förtjänar bättre
Svensk film förtjänar bättre. Liberalerna vill ta ett nytt grepp om filmpolitiken i stället för att förstatliga den. En modern och liberal filmpolitik bygger på att man breddar antalet parter som är med, ökar allas inflytande och breddar och ytterligare ökar finansieringen. För oss är det givet – det behövs mindre socialism i svensk filmproduktion.
Bengt Eliasson (L)
ledamot riksdagens kulturutskott