Så här står det på regeringens hemsida:
”Vårt land ska vara en ledande och inspirerande kraft i världen. Där vi sluter klyftor och förverkligar de löften om frihet vi ställt ut till våra barn. Där vi investerar gemensamt i människor och miljö, i kunskap och konkurrenskraft, i trygghet i nuet och hopp inför framtiden.”
Nu undrar jag hur regeringen, utifrån socialdemokratisk värdegrund, med ord om att värna de utsatta i samhället, trygghet och att minska klyftorna kan fortsätta att se på när en av våra mest utsatta grupper får en allt mer beskuren frihet och ökad klyfta till övriga i samhället när det gäller ”ett liv som andra” och ett självständigt värdigt liv.
Jag är mamma till en 23-årig dotter med personlig assistans och lever med en ständig kaos-oro-känsla att hon ska förlora den. Hennes största behov är ingående kunskap och stöd i kommunikation för att världen ska bli mer fattbar och för att hon ska vara delaktig i samhället, men när bedömningen gällande ”grundläggande behov” blir allt snävare är det allt svårare att ”bli godkänd”. Dessutom är det omprövning vartannat år, så man hinner inte andas ut förrän oron slår till igen.
Ovärdigt
Det är ovärdigt en socialdemokratisk regering att agera så här, eller rättare sagt inte agera alls. Det duger inte att hänvisa till en utredning som tar flera år och som dessutom mest handlar om ekonomi och mycket lite om förbättringar eller om att stärka rätten för denna grupp.
Gå tillbaka till lagens förarbeten och se vad LSS intention är! Alla andra lagar i samhället och domar styrs utifrån dess förarbeten, men när det gäller LSS verkar Försäkringskassa och kommun ha fått fritt spelrum att styra. Många märkliga ”praxis”, som inte har grund i förarbeten och lag, bestämmer våra barns liv och gör det till ett ovärdigt liv med starkt begränsade rättigheter.
Att hela tiden hänvisa till fusk och pengar, men i verkligheten slå mot dem som verkligen behöver insatserna, är beklämmande! Särskilt hårt tycks regeringen gå på dem med personlig assistans och tvinga in dem i insatser som inte passar dessa personers behov, men som kan vara helt rätt för andra. Hur blir det då med att se till den enskilda individens behov och då menar jag livsviktiga behov, inte lite ”guldkantsbehov”?
Som anhöriga lever vi med en ständig klump i magen och en stor sorg och ilska över att det håller på att gå ”helt åt skogen” och den skogen är mörk, kall och ogästvänlig. Där överlever bara den starke på bekostnad av den svage. Detta är inte värdigt Sverige som land och modern stat.
Med en önskan, men med väldigt svagt hopp, om snabba åtgärder.
Inga-Lill Stenholm
med Agnes och hela hennes familj och vänner