Slutreplik
Koldioxidskatten, 24/2 och 1/3
Jag argumenterade på GP Debatt för att Sverige bör införa ett förbud mot försäljning av fossila drivmedel från till exempel 2040. Förbudet bör införas stegvis via någon form av kvotplikt som tvingar drivmedelsbolagen att successivt minska andelen drivmedel med fossilt innehåll till noll. I samband med en sådan omläggning skulle koldioxidskatten förlora sin roll som klimatpolitiskt styrmedel. Skatten på drivmedel borde därför i stället kopplas till bränslenas energiinnehåll och tas ut även på förnybara drivmedel.
Fyra tunga skäl
Jag angav fyra skäl till stöd för en sådan omläggning:
1. Skatterabatter fungerar för att starta utfasningen av fossilbränslena, men inte för att avsluta den – mot slutet av en utfasning kommer det att krävas groteskt höga skatter.
2. Med en fungerande global klimatpolitik kommer oljepriserna förhoppningsvis att successivt sjunka och då urgröps koldioxidskattens styreffekt.
3. EU-regler gör det osäkert om vi kan fortsätta ge skatterabatter till förnybart efter 2018 och höjer vi då koldioxidskatten måste vi samtidigt höja skatten även på förnybart.
4. Fungerar koldioxidskatten försvinner drivmedlen som skattebas.
Omöjlig väg att gå
Thomas Sterner, professor i miljöekonomi, Olof Johansson-Stenman, professor i nationalekonomi och Jessica Coria, docent i miljöekonomi protesterar mot mina förslag, men bemöter egentligen inget av mina argument (29/2).
En fråga som de inte alls berör, men som egentligen ensam tvingar fram nya styrmedel är att Energiskattedirektivet och EU:s statsstödsregler i praktiken gör det omöjligt att stärka klimatnyttan med den svenska koldioxidskatten.
EU:s regelverk kan naturligtvis ändras, men tills vidare gäller de, Sverige kan inte ensidigt nonchalera reglerna och sannolikheten för att de skulle ändras är mycket små, i varje fall på kort sikt. Vill vi pressa utvecklingen mot en total utfasning av de fossila drivmedlen krävs nya styrmedel.
Viktigt vara tydliga
Om detta dilemma har de tre ekonomerna inget att säga. Det de mest verkar oroas över är att ett avskaffande av den svenska koldioxidskatten skulle sända helt fel signaler till resten av världen, där det finns ett stort behov, inte av att avskaffa koldioxidskatter, utan att införa dem.
Jag delar denna oro och när Sverige oundvikligen måste ändra styrmedelsuppsättning och uppdatera klimatpolitiken, måste både politiker, media, ekonomiprofessorer och andra vara tydliga i kommunikationen att utfasningen av koldioxidskatten beror på att vi nu tar det sista och inte det första steget mot de fossila drivmedlens totala utfasning, inte på att det skulle vara fel med koldioxidskatter.
Magnus Nilsson
miljökonsult, författare till ”Uppdatera klimatpolitiken”, Arena Idé 2014