Det är inte bara Donald Trump som tycker illa om medierna. I Malmö tackar kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) nej till intervjuer med utländska journalister eftersom hon anser att medier i utlandet bara förmedlar en negativ bild av hennes stad.
För någon månad sedan hade ett sådant beteende varit omöjligt, men nu uppfattas det på sina håll som ett naturligt inslag i striden om ”bilden av verkligheten”. De som är dumma ska hållas kort. På central nivå vill Socialdemokraterna till och med ta fram en handlingsplan för att motverka desinformation och falska nyheter. För att tilliten i samhället inte ska skadas måste vi enligt finansminister Magdalena Andersson (S) ”vara överens om grundläggande gemensamma fakta” (Aftonbladet 22/2).
Sanningsministerium
Gränsen mellan falsk nyhet, åsikt, värdering och perspektiv är naturligtvis inte alltid så lätt att dra, men här växer konturerna av ett kommande sanningsministerium fram.
Andersson har rätt i att det är viktigt att ha förmågan att värdera olika informationskällor och att källkritiken, särskilt vad gäller nätet, har blivit eftersatt i skolan. Men det är något helt annat att utifrån en konspiratorisk uppfattning om medierna vägra svara på frågor från seriösa journalister, och kampen mot falska verklighetsbeskrivningar är knappast betjänt av den sortens osmakliga skämt som Andersson, tillsammans med två andra ministrar, försökte sig på när de på Facebook spred en bild av sig själva klädda i hatt i syfte att förlöjliga alla dem som kritiserar eller utsätts för slöjförtrycket i Iran.
Här kan man verkligen undra hur de ”grundläggande gemensamma fakta” ser ut som finansministern vill att vi ska ta till oss.
Storm av dementier
Efter Donald Trumps yttranden om Sverige har ”Sverigebilden” plötsligt hamnat i politikens cen-trum. Alla den amerikanske presidentens uttalanden och meddelanden bevakas med lysten och bokstavstrogen närgångenhet, och när han utan förvarning dessutom började påstå märkliga saker om vårt land osäkrades ett omfattande försvarsmaskineri i det svenska samhället. Hela luftrummet mellan Moskva och Washington har fyllts med dementier, anklagelser, tillrättalägganden och försök att klistra etiketten ”fake news” på det mesta som man inte omedelbart håller med om.
Det kan uppfattas som att vi nu har kommit till relativismens slutstation. Där alla nöjer sig med sin egen ”bild av verkligheten” utplånas ju till sist det offentliga torget, och i misstrons och de nedmonterade sanningarnas tid uppstår därför på nytt, och ofrånkomligen, ett behov av ”gemensamma fakta”. Och kanske också av en gemensam fiende.
Försatte oss i larmberedskap
Självkritik är annars en viktig ingrediens i all självförståelse. Förmågan – och rätten – att syna det egna samhället i sömmarna ingår i upplysningens humanistiska arv. Debatten om ”Sverigebilden” visar hur grund denna självinsikt kan vara; bottnar man någorlunda i de värderingar man säger sig stå för, finns ju ingen egentlig anledning att reagera så stingsligt på en person, vars uttalanden det annars drivs så hejdlöst med.
Men Trump lyckades med några få meningar försätta en hel nation i larmberedskap och samtidigt blixtbelystes en av den svenska diskussionens paradoxer. Folk som annars kan höras tala om ett intolerant, likriktat eller liknöjt land reste sig till försvar samtidigt som två så kallade Sverigevänner från Sverigedemokraternas ledning fick in en artikel i Wall Street Journal, i vilken Sverige beskrevs som ett land fyllt av elände. Internationalister reagerade mot att utlandet talade illa om Sverige medan nationalister fiskade efter mer av den varan.
Hittar inte begreppen
Det verkar som om vi får allt svårare att förhålla oss till det som förhoppningsvis ännu kan kallas verkligheten; vi lyckas inte hitta begrepp som fångar komplexiteten och i de sansade skildringarnas frånvaro blir politiken handfallen och osäker på om det i Sverige ens finns någonting som är värt att bygga vidare på. Då uppstår vid sidan om den gamla övertygelsen om att det svenska systemet är gott och bör exporteras en relativiserande uppfattning om att det svenska inte bör prackas på dem som flyttar hit. Så ser det ut i det Malmö, som kommunledningen inte vill ha någon debatt om, och så ser det ut i hela vårt identitetslösa land där ministrar letar efter ”gemensamma fakta”.
När man därför i stället pratar om bilder av olika platser eller förhållanden blir det en anpassning både till den egna vankelmodigheten och till de präriebränder som rasar i de sociala medierna. Striden förflyttas till verksamhetens marknadsavdelning.
I många uppjagade beskrivningar av landets tillstånd – från presidenter på möten till poliser på nätet – finns element av sanning. Upploppet i Rinkeby kom nästan som på beställning efter Trumps yttranden. I stället för att slå ifrån sig får man nog vänja sig vid att ”Sverigebilden” utomlands har påverkats av hur den migration hanterats som faktiskt också förändrat vår högst påtagliga vardag.
Bilder kan läggas över verkligheten, men de lär få svårt att dölja den.
Lars Åberg
journalist och författare
